Hävden varierar i svenska betesmarker

SLU inventerar varje år sedan 2006 ängs- och betesmarker på uppdrag av Jordbruksverket. Hur mycket betesmarkerna hävdas skiljer sig åt mellan olika delar av Sverige. Men de flesta av landets marker är välhävdade.

Syftet med SLU:s inventeringar är att följa förändringar i ängs- och betesmarker och bidra med underlag till utvärderingen av miljömålet ”Ett rikt odlingslandskap”.

– De flesta betesmarker som ska vara betade är också betade, men det finns stora variationer i hur hårt betade de är. Omkring hälften av arealen är kortbetad, vilket betyder att vegetationen är betad så att den är lägre än fem centimeter. Resten av ytorna har högre vegetation, vilket tyder på att de inte är lika hårt betade, säger Anders Glimskär som är koordinator för program Jordbrukslandskap inom SLU:s fortlöpande miljöanalys.

Sämre hävd i Norrland
Inventeringarna görs över hela Sverige. Forskarna har sett att Norrland skiljer sig från övriga landet. Hävden är sämre där. En förklaring till det kan vara att fler jordbruk läggs ner i norra Sverige än i södra. Och om hela jordbruk läggs ner hjälper det inte med miljöersättningar för att hålla betesmarkerna öppna. En annan skillnad mellan norr och söder är att andelen slåttermark är större i Norrland.

Forskarna tittar även på hur stor del av betesmarkerna som skuggas av buskar eller träd. Det finns farhågor att betesmarkerna antingen röjs för dåligt så att de övergår i skog, eller att de röjs för hårt så att för många träd och buskar försvinner. Många olika arter, bland annat fåglar, är beroende av att det finns en viss mängd träd och buskar i betesmarken.

Lokalt kan betet vara för hårt
En slutsats som forskarna drar efter de första årens inventeringar är att de svenska betesmarkerna generellt sett verkar vara välhävdade.

– Om det röjs och betas för hårt så är det bara lokalt i vissa områden. Totalt sett är arealen som är så hårt betad att marken blir störd försumbar. Vi har just nu inget riktigt bra sätt att se vad som är för hårt bete. Men om mängden fjärilar och andra arter minskar, samtidigt som arealen kortbetad vegetation ökar, så är det ett tecken på att det betas för hårt, säger Anders Glimskär.