Etnobiologiska tips för snapskryddning

– Under de senaste decennierna har kryddning av brännvin blivit ett mycket populärt nöje, berättar Håkan Tunón vid Centrum för biologisk mångfald.. Numera är det vanligt med brännvinsprovning, kåserande föredrag och studiecirklar i ämnet

Tillsammans med Cecilia Wånge har Håkan skrivit ett särskilt kapitel om brännvinskryddning i boken ”Människan och floran: etnobiologi i Sverige 2” som CBM gav ut 2005.

50 sorter på bolaget

Systembolagets utbud av kryddade snapsar rymmer mer än femtio sorter med varierande smaker. Men redan på Cajsa Wargs tid när hon skrev sin berömda kokbok, finns den kryddade snapsen beskriven. Hon föreslog då kryddning med bland annat citron, kanel och kardemumma.

De traditionella brännvinskryddorna är i regel anis, fänkål, koriander, kummin, malört och pomerans. För den som snabbt och enkelt vill krydda sin snaps finns färdiga kryddblandningar att köpa i affären.

För folkmedicinska (men faktiskt också till viss del för kulinariska) sammanhang har man även kryddat brännvin med björngalla, bävergäll och huggorm.

Undvik fridlyst huggorm

– Björngallan och bävergällen kan vara svår att få tag i och huggormen är fridlyst numera så den får man allt låta bli, säger Håkan Tunón.

I senare litteratur görs en uppdelning i bär- eller örtbaserade snapsar. En av anledningarna kan vara att örtsnapsar med fördel extraheras fram till svagare alkoholstyrka för att få en mild, fin örtsmak att framträda. Till bärsnapsar används istället en högre alkoholhalt eftersom färska bär och frukter redan från början innehåller en större mängd vatten.

Brännvinsrecept boksucccé

Hur man kryddar sitt brännvin har bland annat beskrivits i boken ”30 sorter Kryddat brännvin enligt gamla beskrivningar” som Albert Sandklef skrev 1947. Boken blev en succé som trycktes i tolv upplagor, samtliga exemplar är i dag slutsålda. I boken presenterades recept på kryddning som nedtecknades från 1830-talet fram tills boken utkom drygt hundra år senare.

– Många av recepten som finns med i boken provades av Sandklef och hans vänner i borgen på Varbergs slott, säger Håkan Tunón. Sandklef såg som sitt uppdrag att svenskens umgänge med brännvinet borde kultiveras och framhöll att brännvinet ska njutas i små mängder, välkryddat, vällagrat och vältempererat samt naturligtvis i trevligt sällskap.