Skogsmarkskalkning gav inte bättre bäckvatten

Den naturliga återhämtningen från försurningen under 16 år var mer betydelsefull för bäckarnas kemi än effekter från skogsmarkskalkning.

Det visar en utvärdering av de långsiktiga effekterna av skogsmarkskalkning på kemin i mark, grundvatten och bäckvatten i de så kallade SKOKAL-områdena. Utvärderingen har gjorts av forskare på SLU och IVL Svenska Miljöinstitutet på uppdrag av Skogsstyrelsen.

Forskarna konstaterar att storskalig spridning av låga doser kalk (3 ton per hektar) inte bidrar till att nå de mål för vattenkvalitet som Skogsstyrelsen ställt upp: ”skogsmarkens läckage av aluminium och vätejoner till yt- och grundvatten skall långsiktigt minska till nivåer som inte ger upphov till skador på den biologiska mångfalden i vattenekosystemet”.

– Med den naturliga återhämtning som sker är det onödigt att motverka ytvattenförsurningen genom storskalig spridning av låga doser kalk. Kalkmängden är för liten för att neutralisera all den syra som redan finns lagrad i marken och påverkan på ytvattenkemin i de avrinnande bäckarna blir därför försumbar, säger projektledaren, docent Stefan Löfgren vid SLU.

Resultaten utesluter inte att skogsmarkskalkning med 3 ton per hektar kan minska aluminiumhalterna i försurade bäckar i områden med extremt tunna jordtäcken. I Sverige är det dock mycket små skogsarealer som har dessa egenskaper.

– Vi bedömer därför att det är osannolikt att uppnå Skogsstyrelsens målsättning för ytvatten genom att kalka större sammanhängande skogsområden, säger forskaren Therese Zetterberg vid IVL.

Skogsmarkskalkning är en kontroversiell åtgärd och dess positiva effekter och behovet av åtgärden har ifrågasatts både av vetenskapliga institutioner och ideella organisationer. Därför har Skogsstyrelsen valt att låta en oberoende forskare granska utvärderingen. Forskaren Espen Lydersen vid Telemarks högskola ger författarna ett gott betyg för deras objektivitet i utvärderingen.