Fäbodstintor ledde jordbruksutvecklingen

Fäbodväsendet i norra Sverige var ett effektivt sätt att utnyttja landskapet och att producera varor som efterfrågades på en växande marknad. Jesper Larsson vid SLU i Uppsala har i sin doktorsavhandling beskrivit fäbodväsendets framväxt.

Under 1500- och 1600-talen ökade antalet får och getter kraftigt och utmarkerna utnyttjades effektivt till bete. Fäbodstintorna var hantverkskunniga och starkt specialiserade kvinnor, som kärnade smör, ystade ost och kokade vassle till messmör, produkter som sedan kunde säljas.

Den utökade boskapsskötseln och handeln medförde att även andra delar av jordbruket utvecklades starkt i denna del av landet – bland annat var det i Dalarna och södra Norrland som järnplogen först kom i bruk.

Mot slutet av 1800-talet tappade jordbruket i norra Sverige sin framskjutna position, och fäbodarna började läggas ned. Större getbesättningar har dock funnits kvar i Jämtland även under senare tid.

Jesper Larsson har använt sig av Nobelpristagaren Elinor Ostroms ekonomiska teorier om förvaltning av allmänningar för att förklara hur bönderna använde sig av fäbodarna. I fäbodområdet var det bönderna själva som bestämde hur skogsbetena skulle förvaltas. Det var exempelvis noga reglerat vilka som fick använda sig av allmänningarna och på vilket sätt.