Svårstyrda källor till övergödning

Fosforbelastning från syrgasfria bottnar och deposition av kväve från atmosfären är närsaltskällor till Östersjön som är svåra att åtgärda. Lars Sonesten och Joakim Ahlgren från SLU beskriver tillsammans med Camilla Andersson från SMHI dessa källor i rapporten Havet 2009.

Vid låg syrgashalt kan fosfor i Östersjöns bottnar läcka ut från sedimenten i form av fosfat, eftersom det järn som fosfatet är kemiskt bundet till reduceras. Under hösten 2008 var utbredningen av de syrgasfria bottnarna i och kring Gotlandsdjupet den största som hittills observerats. Potentiellt sett skulle detta område kunna läcka mellan 12 000 och 36 000 ton fosfor per år i form av fosfat. Det kan jämföras med den totala fosforbelastningen från Östersjöns omgivande länder på cirka 34 000 ton per år. Vidtagna åtgärder på land kan därför, åtminstone på kort sikt, endast få begränsad effekt på vattenkvaliteten eftersom vattnet då är självförsörjande på fosfor.

Hur stor del av det fosfatrika vattnet som verkligen når ytvattnet och kan stimulera växtplanktonproduktionen är oklart i dagsläget.

Kvävenedfall av kräver internationella åtgärder
En annan svårstyrd källa är det kväve som tillförs havet genom nedfall från atmosfären. Det har till stor del sitt ursprung långt ifrån våra havsområden och kan inte påverkas med lokala åtgärder.

Totalt beräknas tillförseln av kväve i direkt nedfall på vattnet vara 300 000 ton per år. Enligt Helcom är detta ungefär en fjärdedel av den totala mängden kväve som tillförs Östersjön från externa källor. Här krävs internationellt samarbete för att få ned belastningen.

Sammandrag av längre artikel i Havet 2009