Tufft för bonden med lägre gränsvärde för kadmium

Jan Eriksson, forskare vid SLU, presenterade nyligen sin rapport ”Strategi för att minska kadmiumbelastningen i kedjan mark-livsmedel-människa”.

– Intaget av kadmium via mat är idag lite för stort vilket innebär en hälsorisk för utsatta personer. Nivåerna i framförallt vete behöver därför sänkas. Hur omfattande åtgärder som måste vidtas beror på hur mycket man vill minska kadmiumhalten i mark och gröda, säger Jan Eriksson.

I rapporten presenteras effekter av två olika scenarier. De baseras på olika gränsvärden för kadmium i spannmål till mänsklig konsumtion, 0,08 milligram respektive 0,05 milligram per kilo färskvikt. Den högre nivån är i princip densamma som för dagens Sigillodling. Den lägre nivån ingår i ett scenario där man önskar att påtagligt minska kadmiumintaget via mat för att ha lite större säkerhetsmarginal.

– Den lägre nivån ger stora konsekvenser för lantbruket. Gårdar på vissa lerjordar i östra Sverige och moränleror i sydöstra Skåne med naturligt höga halter kadmium kan tvingas sluta att producera spannmål för mänsklig konsumtion, säger Jan Eriksson.

Markkartering för att styra odlingsval
Regering, riksdag och olika myndigheter bör bestämma vilka mål som ska uppnås och besluta om gränsvärden för kadmium i livsmedel för mänsklig konsumtion.

– På gårdsnivå kan marken karteras för att få grepp om kadmiumhalterna. Detta bör sedan styra val av grödor och gödselmedel, säger Jan Eriksson.

För gårdar med förhöjda kadmiumhalter kan salixodling vara intressant. Förutom att producera energiråvara har salixodling också en renande effekt för bland annat kadmium.

Text: Carin Wrange