Minken som larmklocka

– Minken fungerar som indikator. De biologiska effekter vi ser hos dem, kan också uppträda hos människan, säger professor Ulf Magnusson.

Tillsammans med veterinär Sara Persson driver han projektet ReproMink, som ingår i program Giftfri miljö. Inom projektet undersöks fortplantningssystemet hos minkar som skickats in från jägare. Dessutom skickas prover till Forskningscentrum Människa-Teknik-Miljö vid Örebro universitet, där koncentrationen av en rad kemikalier, till exempel PFOS, mäts i minkens lever och andra vävnader.

PFOS i vilda minkar
PFOS är ett perfluorerat organiskt ämne och persistent – det bryts ner väldigt långsamt i miljön. Det används till exempel i vissa hydrauloljor och har tidigare ingått i brandsläckningsskum.

– Koncentrationen av PFOS i levern varierar stort mellan minkar från olika delar av landet. Minkar från Märstaområdet har den högsta. Det förvånade oss inte. Både Räddningsverkets nedlagda skola i Rosersberg och Arlandas brandövningsplats ligger inom området. Vi har även funnit hög PFOS-koncentration i minkar från västkusten, berättar Ulf Magnusson.

Miljöövervakning genom minken
Projekt ReproMink startade i slutet av 2006. Fram till nu har fokus legat på att utveckla metodik och att visa att vilda minkars fortplantningsorgan är en relevant indikator för miljögifter.

– Med den här metoden hoppas vi fånga upp ”cocktaileffekten”, den samlade biologiska effekten av de kemikalier som finns ute i naturen och som minkarna exponeras för, och sedan söka vidare efter specifika kemikalier, säger Sara Persson.

SLU-forskarna har i flera fall sett en minskad testikelstorlek vilket innebär att färre spermier produceras. Samtidigt är den normala variationen stor.

– Nästa steg inom projektet är att fortlöpande undersöka mink för att kunna upptäcka gradvisa förändringar av fortplantningsorganen över tid. Vi kommer att fokusera på mink från tre områden – Norrlands inland, östkusten och västkusten, säger Ulf Magnusson.