Gallrad skog mest gynnsam för kolbalansen

Skog kan ta upp koldioxid från luften och lagra kolet i marken. Men det stora kolförrådet i marken kan även vara ett klimathot när det bryts ned och släpper ut växthusgaser. Flödesmätningar i atmosfären visar att skogsbruket avgör om en viss skog tar upp eller släpper ut koldioxid.

Jordens klimat hotas av ökande halter av växthusgaser, framför allt koldioxid, i atmosfären. Skogen har en unik förmåga att ta upp koldioxid från luften och lagra kolet i biomassan och i marken. Barr och blad tar upp koldioxid genom fotosyntesen, men växter och mark släpper även ut koldioxid genom respiration.

Det är den komplicerade och känsliga balansen mellan fotosyntes och respiration av alla komponenter i en skog som avgör om en skog är en sänka eller en källa för koldioxid, dvs. om den på sikt tar upp eller släpper ut koldioxid. Skogsbruksåtgärder påverkar skogsekosystem på många sätt och har även en stor effekt på kolbalansen.

Mäter koldioxidflödet över skog

Det är inte lätt att uppskatta kollagringen i en skog. Men med modern mätteknik kan vi idag mäta flöden av koldioxid i atmosfären ovanför skogar, och på så sätt direkt bestämma skogens nettoupptag eller utsläpp av koldioxid till atmosfären. Genom att mäta koldioxidflöden ovanför skogar som sköts på olika sätt kan man sedan undersöka vilket skogsbruk som är mest gynnsamt för skogens kolbalans.

En normalt växande skog i Sverige kan ta upp 5–10 ton koldioxid per hektar och år. Kolet lagras i biomassan och överförs successivt till marken via rot- och fallförna. När man tar ut biomassa ur en skog så ändras både upptag och nedbrytning i den kvarvarande skogen. Uttaget kan ske på olika sätt och med olika konsekvenser för kolbalansen.

Slutavverkning och stormfällning värst

Slutavverkning och markberedning, den vanligaste skördetekniken, lämnar ytor med knappt någon vegetation kvar. Kolförrådet i marken börjar brytas ned, koldioxid släpps ut i atmosfären, och det tar många år innan den återväxande skogen har blivit en nettosänka för koldioxid igen.

En stormfällning är nog det värsta tänkbara scenariot. Där förstörs i stort sett all assimilerande vegetation, och marken bryts upp genom våldsamma rotvältor. Som följd kan kolet i marken lätt brytas ned. En stormfällning kan leda till ungefär dubbelt så mycket koldioxidutsläpp som en vanlig slutavverkning.

Tar man ut biomassa genom gallring verkar skogens kolbalans knappt påverkas. Trots ett minskat antal träd kan den kvarvarande skogen ta upp lika mycket koldioxid som före gallringen, eftersom en minskad konkurrens gynnar den kvarvarande vegetationen. Samtidigt kan den skördade biomassan bevara kolet i många år genom att t.ex. bindas i träbyggnader, och förr eller senare ersätta fossila bränslen genom att användas som bioenergi.

Naturskog kan läcka koldioxid

Men om man avstår från allt biomassauttag och överlåter skogen åt sig själv? Då borde denna naturskog vara en koldioxidsänka och markkolförrådet borde växa sakta men säkert i tusentals år tills systemet är i balans. Mätningarna visar dock att så inte är fallet: Fiby Urskog nära Uppsala släpper ut 3–5 ton koldioxid per hektar och år, möjligtvis som följd av ett klimat i förändring.

Detta visar att ett hållbart och ansvarsfullt skogsbruk är ett viktigt medel för att motverka de alltmer ökande koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären. Och bland dagens skogsbruksåtgärder verkar gallring eller selektiv skörd vara den mest gynnsamma för skogens kolbalans.