Odla silke i Sverige?

Konsten att producera silke spreds från Kina och Japan till alltfler europeiska länder under 1500-talet. I Sverige har man försökt att odla det vita mullbärsträdet (Morus alba), vars blad utgör födan för silkesmasken, under tre perioder: 1735–1765, 1830–1898 och 1913–1918. I en licentiatavhandling från SLU har Anders Johansson Åbonde beskrivit silkesodlingens historia i Sverige. De källor han har använt sig av är historiska arkiv, bland annat hos Kungl. Vetenskapsakademien och hos olika sammanslutningar för silkesodling som verkade under de skilda silkesepokerna.

Carl von Linné var en av de vetenskapsmän som medverkade i de första satsningarna under 1700-talet. Plantager med mullbärsträd anlades för att förse svenska sidenfabrikörer med svensk råvara. Premier för planterade mullbärsträd utlystes, men när politiken skiftade försvann stödet för sådana lyxprodukter, som nästan bara köptes av kungligheter.

Sällskapet för inhemsk silkesodling, som bildades 1830, delade ut plantor, frön och silkesfjärilsägg. Hushållningssällskap och privatpersoner deltog i odlandet, och en viss inkomst kunde inhöstas från det producerade silket. Under den sista, korta perioden på 1900-talet försökte man hitta mer härdiga mullbärsträd, så att odlingen skulle bli säkrare, men produktionen blev aldrig ekonomiskt bärkraftig.