Vilken natur vill vi ha?

Under de 150 år som försurningen pågått i Sverige har forskare vid SLU gjort viktiga bidrag vid mer än ett tillfälle, berättar Jens Fölster, verksam inom SLU:s miljöövervakning av svenska vattens försurning. Markforskaren Svante Odén vid SLU är känd som försurningens upptäckare, under 1980-talet ifrågasatte SLU-forskare modeller som förutspådde en snar och massiv skogsdöd och under 1990-talet visade forskare vid SLU att humusämnen gör att många sjöar är naturligt sura. 

Återhämtning pågår, men till vad?
Sedan slutet av 1990-talet handlar miljöövervakningen mycket om att följa naturens återhämtning från försurningen. Jens Fölster framhåller fyra viktiga frågeställningar att svara på inför framtiden: Hur mycket bidrar det intensifierade skogsbruket till ökad försurning? Vilka effekter får ett varmare klimat på försurningen? Vilka vatten kan vi sluta kalka? Till vad håller naturen på att återhämta sig?

Svaret på den sista frågan kanske inte är så självklart när man ser på försurningen i ett längre perspektiv. Efter istiden försurades mark och vatten naturligt när lättvittrat material förbrukades och humushalten ökade. Genom omfattande röjning av skogsmark till betesmark och odling vände sedan människan den försurande trenden och pH-värdet höjdes.

– Referenstillståndet för en sjö eller vattendrag har bestämts till den beräknade surheten år 1860. Sverige såg väldigt annorlunda ut då med mer åker- och betesmark och mindre areal skog. Frågan är om det referenstillståndet är möjligt eller ens önskvärt att uppnå. Analyser av sediment tyder på att vattnet i många sjöar i södra Sverige var brunare då, något som vi kanske inte skulle uppskatta vare sig det gäller vattentäkter eller badsjöar, säger Jens Fölster.