Fiskodlingar ökade inte vattnets fosforhalt

Forskarna Anders Alanära och Åsa Strand visar i en studie inom SLU:s miljöanalys att i elva av tretton studerade vattenområden gav fiskodlingen (närsalter i fiskfodret och fekalier från fiskarna) ingen ökad fosforhalt. För varje fiskodling jämfördes ytvattnets fosforhalt uppmätt i en kontrollpunkt med det i en mätpunkt i anslutning till fiskodlingen.

Hög odlingspotential i kraftverksmagasin
SLU-forskarna utvecklade också en modell för att kunna beräkna effekten av en fiskodlings produktionsvolym. Utifrån ytvattnets fosforhalt skattades sedan de tretton odlingarnas potential, det vill säga hur stor produktion mätt i ton fisk per år som är möjlig samtidigt som fosforhalten i ytvattnet ligger kvar på en godtagbar nivå.

De faktorer som främst påverkar ett områdes odlingspotential är vattenflödet och vattnets omsättningstid. Höga vattenflöden genom systemet späder ut närsalter som fosfor från odlingen och långsam omsättningstid av vattnet gör att fler partiklar sedimenterar före utloppet och håller kvar fosforn i sedimenten.

Tolv av de tretton fiskodlingarna i studien ligger i områden med utbyggd vattenkraft, det vill säga i regleringsmagasin där ofta vattenflödet är högt och omsättningstiden lång. Det gör reglerade vatten lämpliga för fiskodling.

SLU-forskarna föreslår därför att framtida nyetableringar och utökningar av fiskodlingar framför allt sker i regleringsmagasin. Dessutom är miljön i dessa områden redan negativt påverkad av vattenkraften.

– I dag finns inga klara riktlinjer för hur stor en fiskodlings fosforpåverkan på vattnet får vara. Vi hoppas att tillsammans med Jordbruksverket utarbeta direktiv för dessa frågor och hur vår modell kan användas som ett verktyg för skattning av lämplig produktionsvolym vid etablering av nya fiskodlingar eller vid ansökningar om utökad produktion i befintliga odlingar, säger Anders Alanära.