Spåren från Tjernobyl finns kvar i renarna

– Det är framför allt samebyar i norra Jämtland och södra Västerbotten som måste genomföra åtgärder för att renar som ska slaktas ska komma under gränsvärdet, säger professor Birgitta Åhman vid SLU som forskar på renskötsel.

De åtgärder som det handlar om är att tidigarelägga slakten till hösten, innan renarna gått över till vinterns lavbete, eller att stödutfodra renarna några veckor före slakt.

Halterna minskade snabbt i början
Det var i april 1986 som en av reaktorerna i kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade.
– De första åren minskade cesiumhalten i renarna snabbt, men i dag går det mycket långsammare, säger Birgitta Åhman.

En förklaring är att minskningen i ren i början följde minskningen i renlav, som då var den dominerande källan till cesiumintag för renen. Med tiden har denna nedgång i ren planat ut. Det beror troligen på att utflödet av cesium från mark har minskat med tiden och att det som finns kvar i marken cirkulerar mellan mark och växtlighet.

Cesium i ren ett gammalt problem
Cesium-137 bildas vid kärnklyvningar i kärnkraftverk eller vid bombsprängningar och förekommer inte naturligt i miljön. Redan i slutet av 1950-talet uppmätte forskare relativt höga halter av cesium-137 bland renar i Norge – ett spår av provsprängningar av atombomber högt uppe i atmosfären.

I Sverige kom de första vetenskapliga artiklarna om förhöjda cesiumhalter i renar och samer år 1961. Halterna i ren låg då på närmare 1000 Bq/kg, för att sedan minska till 200–300 Bq/kg strax före Tjernobylolyckan.

– Efter Tjernobylolyckan kunde medelvärdet vid vissa slakter ligga på 40 000 Bq cesium-137 per kilogram renkött. Första året låg gränsvärdet på 300 Bq/kg och det mesta av det renkött som producerades fick kasseras. I dag kasseras mindre än 100 renkroppar av de 50 000–75 000 renar som slaktas varje år, säger Birgitta Åhman.