Marica och de 101 elefanterna
− Hur förklarar jag känslan av att ligga och lyssna på ett lejons hjärta? frågar sig Marica Wall som nyligen kommit hem från en två veckor lång vistelse i Namibia. Där jobbade hon som volontär och stiftade bekantskap med bland annat geparder, elefanter och bushmän.
Marica pluggar till djursjukskötare vid SLU och i samband med att utbildningen firade 25-årsjubileum utlystes ett stipendium på 15 000 kronor som skulle gå till minst en veckas utomnordisk vistelse med anknytning till programmet. Marica ansökte och blev en av de lyckliga stipendiaterna. Pengarna bestämde hon sig för att använda till en resa hon länge funderat på att göra. Harnas Wildlife foundation i Namibia var destinationen och dit begav hon sig i mitten av juli.
Harnas var ursprungligen en familjegård som sedermera började ta hand om skadade djur. I Namibia finns många bondesamhällen som varit hårt utsatta för vilddjurens framfart och många kor och getter har fått sätta livet till. Lösningen blev att kontakta Harnas som då kommer och hämtar djuren istället för att skjuta dem. På Harnas finns det hela tiden många som jobbar och när Marica var där var hon en av 50 volontärer. De bodde i små hus med skjutdörrar och myggnät. På dagarna jobbade volontärerna med den dagliga skötseln av djuren och renhållning av burar och inhägnader.
Volontärerna blev indelade i grupper som fick ansvara för olika djur. Maricas grupp var ansvarig för bland annat geparder, papegojor, ökenlodjur, babyvårtsvin, gäss och kalkoner. Först fick Marica sitta utanför burarna för att djuren skulle vänja sig vid hennes lukt och närvaro. Men sedan fick hon närkontakt med alla möjliga djur.
− Jag fick gå på promenader med både lejonungar och babianer, och lejonungarna var inte alls särskilt små, utan ganska stora. Men de djur som är födda på gården är vana vid människor, berättar hon.
På gården rehabiliteras djuren och tanken är att många av dem ska kunna släppas ut i det fria. För att få kunskap om miljön som djuren ska släppas ut i åkte volontärerna ut i vildmarken för att räkna hur många djur som fanns inom ett visst område. Vid detta tillfälle såg de 101 elefanter vilket var ett nytt rekord för Harnas.
Det finns också ett samarbete med bushmän i närheten. Marica bodde med denna lokala folkstam i några dagar och då sov de runt elden.
− Det är ett minne för livet. Vi talade inte samma språk, men vi förstod varandra ändå, bland annat med hjälp av humor.
Förutom minnena tar Marica med sig hem massor av kunskap, som till exempel att lejon tycker om att bli kliade på magen men geparder gör det inte. Efter Namibiaresan är Marica övertygad om att hon valt rätt utbildning.
− Det finns många möjligheter och jag vill gärna återvända när jag är färdigutbildad, säger hon.