[Publicerad 2019-10-25]. Ett levande exemplar av stor skålsnäcka (Patella vulgata) påträffades av Ulrika och Mattias Larsson i augusti vid ytterskäret Torskekäften, utanför Hunnebostrand i Bohuslän. Arten klassas som Akut hotad (CR), och det var många år sedan säkra fynd av levande exemplar gjordes.
Fyndet av stor skålsnäcka Patella vulgata gjordes på en klippa strax ovanför vattenlinjen. Den kallades förr ibland för vanlig skålsnäcka, men sedan 1970-80-talen har arten försvunnit från Västkusten. Orsaken till dess tillbakagång är inte klarlagd men kan bero på miljögifter eller effekter av giftiga algblomningar. På bohuslänska kallas denna snäcka ibland patteskäl. Det finns fortfarande gott om skal från döda individer av stor skålsnäcka, särskilt i norra Bohuslän. De har formen av toppiga skålar som kan vara upp till sju centimeter långa. Dykare finner ofta alldeles fräscha skal, och rapporter om enstaka levande exemplar har inte kunnat avfärdas helt; därför har arten inte klassats som regionalt utdöd. Den finns närmast i större antal vid sydvästligaste Norge och är fortfarande allmän vid kusterna längs de Brittiska öarna, där den kallas Common limpet. Det engelska begreppet ”kicking limpets” kan jämföras med det svenska ”slå dank” som ett uttryck för meningslöst dagdrivande eller arbetslöshet. Rent praktiskt härrör det från att man med en välriktad spark kan få en intet ont anande skålsnäcka, som inte hunnit suga sig fast, att lossna från sin viloplats på en klippa eller sten. Annars är snäckan extremt svår att få loss. Den har nämligen egenheten att – efter att den varit ute och betat alger under natten – alltid återvända till samma viloplats under dagen.
Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.
Allt eftersom snäckan växer anpassas kanten på dess skal till formen på klippan där den sitter, vilket gör den så formanpassad till underlaget att man knappt får in ett knivblad när den väl sugit sig fast. Tänderna på snäckans så kallade rasptunga anses vara det starkaste kända naturliga materialet i världen, tack vare att de har förstärkande nanofibrer av det järnhaltiga mineralet Goethit, det senare uppkallat efter Johann Wolfgang von Goethe. Det är nästan som om snäckan skulle kunna tugga i sig själva berggrunden. I sanning ett märkligt blötdjur! Dessutom går den att äta, om man skär bort den allra segaste delen av foten. Med detta sagt vill vi uppmana hungriga dagdrivare att låta vårt enda kända levande exemplar av stor skålsnäcka vara ifred där på sitt isolerade ytterskär, så att den med tiden kan få sällskap av fler artfränder. Inget är obetydligt, allt beror på betraktelsesättet, som Goethe själv sade.
Rasptungan hos den akut hotade arten stor skålsnäcka Patella vulgata har tänder som består av ett extremt starkt material, uppkallat efter Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832). Foto: Ulrika Larsson
Text: Kennet Lundin
Foto: Ulrika Larsson
Läs mer om stor skålsnäcka i Artfakta
Tomas Carlberg var redaktör från 2017 till oktober 2019.