Sandstäpp - Sveriges mest inventerade naturtyp

Senast ändrad: 21 februari 2024
Sandlilja. Foto: Anders Jacobson

[Publicerad 2018-09-20]. För att vara så obetydlig ur ett arealperspektiv har sandstäpp fått ovanligt stor uppmärksamhet. Sällan har en naturtyp inventerats och studerats så mycket. Orsaken är att den är mycket ovanlig och bedöms som hotad, inte bara i Sverige utan även i Europa.

Sandstäpp är en av våra mest exklusiva naturtyper och finns också med på listan över naturtyper som ska skyddas inom EU. I Sverige förekommer den på sin nordgräns i Europa och finns till exempel inte alls i våra grannländer Norge och Finland.

 

Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.

 

Drygt 75 hektar sandstäpp finns kvar i vårt land men inte som stora öppna vidder, så som man kanske tänker sig en stäpp, utan i små fragmenterade ytor spridda i östra Skåne och längs östsidan av Öland. Det gör situationen för naturtypen skör.

Sandstäppen betraktas inte som en äkta stäpp på grund av för hög nederbörd och låg sommartemperatur i vårt land, men många av de arter som förekommer här har en huvudutbredning i stäppområden längre södut och österut i Europa. Några exempel på exklusiva sandstäppsarter är svampen stäppjordstjärna, gräset tofsäxing, stor sandlilja och den väldoftande sandnejlikan.

Tofsäxing och sandnejlika. Foto Anders Jacobson

Den mest karaktäristiska kärlväxten i sandstäpp är det starkt hotade gräset tofsäxing Koeleria glauca. Här tillsammans med sandnejlika Dianthus arenarius i bakgrunden. Foto: Anders Jacobson

Sandstäpp kan endast utvecklas där det finns en kombination av torra, kalkrika, humusfria och väldränerade sandjordar med hög solinstrålning och för Sverige låg nederbördsmängd. Kalkhalten har stor betydelse då kalk binder näring och gör marken näringsfattig. Många växter trivs inte i denna miljö och de konkurrenssvaga sandstäppsarterna får utrymme att växa. På grund av ett förhållandevis fuktigt klimat genomgår den svenska sandstäppen en successiv urlakning där kalken så småningom försvinner från markytan. För att bibehålla en hög kalkhalt i ytskiktet krävs därför en omrörning av sanden då och då. Man måste även hålla undan träd, buskar och andra storvuxna växter som skuggar och konkurrerar med sandstäppsarterna, t.ex. genom bete och regelbunden röjning.

– Sandstäpp är till stor del en kulturskapad miljö och det krävs att marken rörs om regelbundet för att få upp kalk till ytan. Utan påverkan eller störning växer sandstäppen igen relativt snabbt och de konkurrenskänsliga sandstäppsarterna försvinner, i synnerhet gäller det de minsta sandstäppsytorna. Det kan röra sig om något decennium, säger Anders Jacobson, naturtypsansvarig för gräsmarker och sanddyner vid SLU Artdatabanken.

Text: Ulrika Sehlberg Samuelsson
Foto: Anders Jacobson

 

Tomas Carlberg var redaktör från 2017 till oktober 2019.