SLU-nyhet

Det urbana landskapet. Ny publikation från CBM

Publicerad: 10 september 2010

Städerna växer världen över. FN har beräknat att sedan 2008 bor mer än hälften av världens befolkning i städer. Det innebär att majoriteten av framtidens människor kommer att uppleva, känna och minnas den urbana miljön som sin hembygd, för att inte säga sitt landskap. Vad kommer en sådan omställning att betyda för framtidens kunskap om och känsla för naturen?

Edward O. Wilson, en av naturskyddsbiologins och den biologiska mångfaldens gamla kämpar, har hävdat att alla människor har en medfödd förmåga att älska och intressera sig för det som lever. Han kallar fenomenet för biofili, kärlek till livet. Hans hypotes väckte en animerad debatt: Kan ett intresse vara medfött – eller är det själva funktionen intresse som är medfödd, medan fokus för intresset i första hand är kulturellt? Andra forskare undersöker om närhet till grönska ökar vår livskvalitet och återhämtning.

Argumenten för människans behov av närhet till natur är många, oavsett om förklaringarna hänvisar till naturen i oss eller till vår kulturella prägling. Eftersom det ligger i människans natur att vara kulturellt präglad, vill jag betona att det är svårt att någonsin få ett odiskutabelt svar på frågan om behovet av att uppleva natur är medfött eller inlärt. Oavsett vilket, kan vi gemensamt besluta oss för att vi uppskattar förekomsten av grönskan i städerna och att vi därför vill skydda, bevara och förstärka den.

Vad vi säkert kan veta är att staden rent fysiskt inte kan existera utan naturen. Begreppet ekosystemtjänster används idag – som visar sig i flera av artiklarna i det följande – för att beteckna stadens behov av vattentillförsel och -rening, av dämpat buller, renad luft och utjämnade temperaturer, av syreproduktion, av vattenuppsamling, för att inte tala om mat- och energiproduktion. Begreppet ekosystemtjänst är förmodligen valt för att visa att ekosystemet erbjuder samhället något, en tjänst, som därmed ska värderas. Men ordet är problematiskt – detta är nämligen inte tjänster som staden och dess människor kan välja eller inte välja att ”konsumera”. Ekosystemens funktioner är inte förhandlingsbara. Utan dem blir staden först allt sårbarare för att därefter falla samman. Ekosystemfunktionerna är livsnödvändiga.

Landskapet, särskilt det stadsnära, är ofta präglat av långa perioder mänskligt bruk. Runt Stockholm, som vid IALE-konferensen 2009 i hög grad kom att utgöra empiriskt exempel, finns ett blandat men mycket gammalt kulturlandskap med skärgårdsbruk, skogsbruk, betesmarker, fiske och, från de senaste två århundradena, en urban utflykts- och fritidskultur. Som flera gånger konstaterades under konferensen, är det inte möjligt att skilja kulturvärdena från naturvärdena i ett sådant landskap. Oftast är de tätt sammanflätade.

Förutom det faktum att många städer växer när invånarantalet ökar, förändras också städernas fysiska struktur. I Centraleuropa stängs industristäder ner och avfolkas. Detta ger upphov till helt nya relationer mellan staden och naturen. Flora och fauna återtar de tystnade fabrikerna och deras tomter, samtidigt som gamla bostadshus står tomma, förfaller eller rivs. Hål uppstår i stadsbilden. Detta kallas Stadtschrumpfung, stadskrympning. Å andra sidan växer glesa villaområden ut runt andra städer, sväljer omlandet i en av bilåkandets möjligheter styrd stadsspridning, urban sprawl. Paradoxalt nog återtar naturen utrymme i vissa städer och vilda organismer kan leva mer ostörda än förut i de människotomma områdena, medan biologisk enfald och standardiserad asfaltering samtidigt sväljer nya områden. Med en hållbar och långsiktig planering kanske vi i framtiden kan organisera städer som både innehåller gröna värden och goda trivsamma livsmiljöer för tillflyttande familjer.

Överallt där människor kommer samman på begränsade ytor uppstår konflikter. Många av presentationerna i den här boken handlar mer eller mindre uttalat om motsättningar av olika slag. I intensivt nyttjade tätortsnära grönområden ska rader av brukarpreferenser samsas. Hur kan man planera för och förvalta områden där kolonilottsodlare, fågelskådare, ryttare, lokalhistoriker, joggare och andra som i första hand använder områdena till upplevelser och stimulans, ska samsas med trafiken som ska fram, bostäder som ska byggas, sociala värden som måste understödjas och förstärkas? Vad ska man bevara utan att försvaga stadens strukturer? Hur ska man planera för framtida utveckling av gröna områden och av bostäder? Hur kan man vända utvecklingen i ett markområde som är alltför nedgånget och förgiftat för att erbjuda vare sig människor eller annat liv några värden?

IALE-konferensen hölls på Kungliga vetenskapsakademin 17-18 september 2009, i samarbete med Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet, Kungliga Tekniska Högskolan, SLU Uppsala och Centrum för biologisk mångfald (CBM), samt Stockholms läns landstings regionplanekontor och Riksantikvarieämbetet.

Anledningen till att CBM står för arbetet med konferensrapporten är att man 2005 initierade ett nätverk för forskare och praktiker som arbetar med frågor kring närnatur. Nätverket organiserade under åren 2005-2009 en rad seminarier på temat mångfald i närnatur, vilket också var nätverkets namn, i förkortning MINNA. Nätverket understödde ett tvärvetenskapligt anslag, där kopplingar och spänningar mellan den tätortsnära biologiska mångfalden och brukarnas mångfald stod i fokus. Jag hade glädjen att under dryga två år få fungera som koordinator för detta nätverk tillsammans med J-O Helldin på CBM.

Även på Malmö högskolas institution Urbana studier, där jag nu arbetar som lektor, studerar och diskuterar vi den framtida hållbara staden ur ekologisk, ekonomisk och social synvinkel. Personligen har jag upplevt att forskningsfältet urbana grönområden och dess biologiska och kulturella värden formligen exploderat under de senaste åren. Förmodligen har detta att göra med insikten att städer inte längre utgör geografiskt begränsade undantag i landskapet, utan i framtiden kommer att utgöra mänsklighetens vanligaste biotop, om en sådan humanekologisk tanke är möjlig.

Ebba Lisberg Jensen


Kontaktinformation