Besöksförvaltning visar vägen

Peter Fredman, april 2024

Det är på tåget mellan Oslo och Stockholm som polletten trillar ner. Jag läser den statliga utredningen om stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen (SOU 2020:73). Någonstans i skogarna mellan Kongsvinger och Arvika fastnar jag för not 21 på sidan 656: Gränsöverskridande besöksförvaltning för Fulufjällets nationalparker bedrevs som ett samarbetsprojekt mellan nationalparksförvaltningarna för Fulufjället i Sverige och Norge.

Jag har jobbat i Norge flera år. Diskuterat, föreläst och ordnat seminarier om besöksförvaltning. Men det är i denna stund jag nås av den plötsliga insikten att begreppet besöksförvaltning inte används i den svenska vokabulären. Ordet nämns på ett enda ställe i den digra utredningen, och en stunds sökande på Internet bekräftar min observation. Tankarna om besöksförvaltning förföljer mig på resan mot Stockholm. Klart att Norge med sina ikoniska besöksmål, nationella turstigar och kryssningsturister måste förvalta besökarna. Men Sverige då? Även här finns ju populära naturområden. Tunnlarna på Södertörn påminner om närheten till Tyresta nationalpark. Varför pratar vi inte om besöksförvaltning? Vilken skillnad gör egentligen ett begrepp – är det något vi missat?

Trenderna är tydliga. Intresset för rekreation, upplevelser och avkoppling i naturen blir alltmer utbrett och mångsidigt. Den internationella naturturismen växer, friluftslivet fick ett tydligt uppsving genom pandemin, och naturen uppmärksammas alltmer som en plats för hälsofrämjande fysisk aktivitet (Elmahdy m.fl., 2017; Faskunger, 2023). Sveriges riksdag har beslutat om 10 nationella mål för att främja möjligheterna till friluftsliv. Samtidigt visar forskning att friluftsliv ofta blir lågt prioriterat när det kommer till beslut mellan olika intressen i den kommunala fysiska planeringen (Petersson-Forsberg, L., 2014). Trycket på naturen ökar i takt med den gröna omställningen, klimatförändringar och befolkningstillväxt. Allemansrätten ger var och en unika möjligheter att ansvarsfullt vistas i skog och mark, på fjäll och vatten. Men den är också trängd från flera håll. Behovet av att målmedvetet värna och utveckla förutsättningarna för ett hållbart friluftsliv och turism i naturen är stort. Så vad handlar det om? Jo, besöksförvaltning!

Principerna för besöksförvaltning har sina rötter i efterkrigstidens USA. Under 1950- och 60 talen ökade antalet besökare till offentligt förvaltade naturområden kraftigt vilket resulterade i trängsel, slitage och konflikter mellan olika grupper av besökare. Ur detta uppstod ett behov av kunskap om besökarna så att dessa områden kunde bättre planeras och förvaltas utifrån olika gruppers önskemål (Manning m.fl., 2022). Det nordamerikanska begreppet ”visitor management” kan inte direkt översättas till svenska förhållanden, men många av principerna är användbara. Just Fulufjällets nationalpark är ett bra exempel på detta i Sverige med zonering för olika slags upplevelser, turismutveckling i omlandet, systematiska besökarundersökningar och en gemensam besöksstrategi med den norska delen av parken. Det var ingen slump att ordet besöksförvaltning dök upp i den skogliga utredningen när Fulufjället kom på tal. Norska Miljødirektoratet har tagit fram en vägledning för besöksförvaltning i skyddad natur. Här definieras den som ”å legge til rette for og styre bruken av et verneområde slik at forståelsen for vernet økes og verneverdiene ivaretas, samtidig som opplevelsen for de besøkende skal bli best mulig og den lokale verdiskapingen skal bli størst mulig.” (Miljødirektoratet, 2023). En besöksstrategi ska visa vilka åtgärder (information, naturvägledning, service, zonindelning, tillsyn mm) som behövs för att balansera naturvärden, besökare och näringsverksamhet så att största möjliga nytta uppnås.

Friluftsliv och naturturism handlar om relationen mellan natur och människor. Det kan beskrivas som ett socio-ekologiskt system där friluftslivet har såväl positiva som negativa effekter på naturen, och på motsvarande sätt kan naturen ha en positiv och negativ effekt på människor (Miller m.fl., 2022). I detta system ingår människors möjligheter till rekreation i naturen: lagar, regler och traditioner, och inte minst god kunskap. Fundamentet för effektiv besöksförvaltning är kunskap om besökarna – antalet besökare, hur de rör sig i området, motiv, beteenden, upplevelser mm. Därför behövs ett systematiskt arbete med besöksräkning och besökarundersökningar (Kajala m.fl., 2007). Mycket av den internationella forskningen inom besöksförvaltning kommer från länder utan allemansrätt där besökare är hänvisade till offentligt förvaltade naturområden, vilket motiverar viss försiktighet i diskussioner om styrmedel och planeringsmodeller som också är centralt inom besöksförvaltning (Øian m.fl., 2018; DN, 2021).

Den nordamerikanska forskningen kring besöksförvaltning utvecklades från två håll – rekreationsekologi och rekreationssociologi (med inslag av geografi, psykologi och ekonomi). Det handlade om att minska slitaget på naturen, trängsel och andra konflikter samtidigt som ett spektrum av olika rekreationsmöjligheter erbjöds för att tillgodose olika grupper. De principerna är fortfarande vägledande. Men dagens moderna samhälle präglat av digitalisering, teknologi, kulturell mångfald, urbanisering, klimatförändringar och socio-ekonomiska klyftor skapar nya förutsättningar. Besöksförvaltningen måste i högre grad omfamna helhetliga perspektiv som tar hänsyn till människors naturrelation, samskapande, mångfunktionalitet, hälsa och resiliens (Selin m.fl., 2020).

I den fysiska planeringen är förvaltning av natur för friluftsliv i grunden en fråga om att försöka styra landskapets utveckling mot vissa mål eller att hantera målkonflikter mellan olika intressen (Emmelin m.fl., 2010). Begreppet besöksförvaltning breddar detta perspektiv genom att betona besökarens upplevelser, friluftslivets och turismens många värden. En central funktion i besöksförvaltningen kan därför fyllas av naturvägledning. Vägledning som berikar naturupplevelserna med potential att bidra till ökad kunskap, miljömedvetenhet, välbefinnande, och näringsverksamhet. På så sätt kan besökarna utveckla sina egna relationer till natur- och kulturlandskapet vilket ökar förutsättningarna för ett hållbart socio-ekologiskt system. Därtill är det helt avgörande att besöksförvaltningen anpassas till lokala förutsättningar för att bli framgångsrik. För alla som någon gång jobbat med skogsförvaltning, viltförvaltning, fiskeförvaltning eller förvaltning av skyddad natur är detta väl känt. Nu är det hög tid att fokusera på besökarna i naturen – besöksförvaltning är ordet!

/ Peter Fredman