Men naturen var ingen självklar del av hans unga år.
– Det var inte så mycket natur i uppväxtmiljön och föräldrarna drog inte med mig ut i naturen, berättar Vide Ohlin som är uppväxt i en relativt naturfattig del av Södermalm i Stockholm.
Intresset fanns där ändå och det var via förskolan och fritids som naturintresset väcktes till liv. Vide minns utflykter till Årstaviken och har ett tidigt, tydligt minne från en särskild utflykt.
– Vi åkte till Björkhagen med tunnelbanan – det var den närmaste hållplatsen för att komma ut i naturen för oss. Jag minns att jag hela tiden sprang iväg från gruppen för att hitta små rännilar för att se var man hamnade.
Upptäcktsfärder på egen hand
En snäll fritidspedagog hade tålamod med det unga yrvädret som sprang iväg på egna utflykter och följde efter så att resten av gruppen slapp vänta. På hemmaplan utforskade Vide desto mer av naturen på egen hand. Bland annat vid sommarstället nära Mariefred i Södermanland. Det ligger vid en sjö i en vik och här kunde han gå runt och fånga “en massa konstiga kryp” som han la i en balja och studerade noga.
– Jag hade svårt att få med mig någon vuxen, men jag ville bara ha mer. Jag var ute på kvällen och letade grodor och ville lära mig mer om allt jag hittade.
Lockelsen till vatten och groddjur kom också från en fascination för drakar och dinosaurier. När Vide förstod att det fanns liknande varelser i hans närhet (vattensalamandrar) tändes ett intresse som fortfarande inte slocknat.
Vad är det mer som lockar dig med groddjuren?
– Det är svårt att svara på, men det är fascinerande att de både lever på land och i vatten. De är som en länk mellan två världar och påminner även om begynnelsen av ryggradsdjurens liv på land. Det är också något med ögonen och blicken. De ger mer igenkänning än fiskar, men är märkligare än däggdjur. Dessutom är de väldigt vackra.
Yrkesliv kopplat till intresset
Vide började ta steg mot ett yrkesliv som involverade hans stora intresse. Han riktade in sig mot att plugga djurvård på gymnasiet med inriktning på exotiska djur, studerade sedan biologi i Uppsala och startade en naturvårdsgrupp i Stockholms Herpetologiska Föreningen (SHF, förening för grod- och kräldjursentusiaster) där han varit engagerad i många år. Samtidigt började han höra av sig till Miljöförvaltningen i Stockholm för att, enligt honom själv, “trakassera dem om grodhabitat som hotades av exploatering". Miljöförvaltningen verkar ha uppskattat hans synpunkter.
Efter att Idrottsförvaltningen förärats naturvårdspris från Sveriges Herpetologiska Förening 2009 inleddes ett LONA-projekt som var ett samarbete mellan bland andra Stockholms stad och SHF för att skapa nya småvatten i Stockholms stad. Projektet kallades kort och gott Groddjur i Stockholm och resulterade i tolv nya eller restaurerade småvatten, flera av dem blev av efter förslag från Vide som kollade på lämpliga platser och hade “mycket synpunkter på placering och utformning istället för att bara klaga och komma med kritik", som han uttrycker det.
Det som började som ett ideellt engagemang blev efter studierna en verksamhet att livnära sig på. Vide startade egen firma och började 2009 ta uppdrag som kretsade kring att anlägga våtmarker, framför allt från Stockholms stad.
2014 tog Vide initiativ till nätverket Grodkollen som en del i ett LONA-projekt. Tanken var att skapa något av en community kring groddammarna som vid det här laget började bli ganska många runt om i Stockholm. Det gjordes en hemsida, Grodkollen, och en Facebook-grupp för att kunna samla in rapporter om grod-observationer, tips och synpunkter. Målet var också att groddammarna skulle få “faddrar" som kunde hjälpas åt att till exempel städa runt dammarna eller rensa dem från olämpliga växter.
Vide Ohlin berättar om groddammar för besökare. Foto: Jan Ohlin.
Hur har allmänheten engagerats i Grodkollen?
– Det centrala är att det känns som att människor har stort intresse för sin närnatur. De tänker och resonerar mycket, men vet inte hur man ska rikta sitt engagemang. Tanken var att bilda faddergrupper av närboende och skolklasser som kan ge en struktur för att hjälpas åt med skötsel och tillsyn av småvattnen. Jag känner fortfarande att det är en bra idé. Det skulle kunna vidareutvecklas, men kräver en arbetsinsats. Det kommer inte av sig själv och behövs en del “pushande” i början.
På samma sätt var det med medborgarforskningen i projektet. Folk uppmanades rapportera observationer av groddjur via Facebook-gruppen. Sedan kunde Miljöförvaltningen hämta uppgifter därifrån. Det skapade en social aspekt att se vad andra i nätverket rapporterade. De kunde inspirera varandra.
Men även om inte alla ambitioner med Grodkollen tog fart så är facit så här långt en stor framgång. Förutom alla våtmarker som anlagts så har det också skapat ett större intresse för groddjur och våtmarker – inte minst bland många skolklasser i Stockholm som nu har betydligt närmare till en groddamm än vad som var fallet för 15 år sedan.
– Vi gjorde en serie skolklassguidningar med Grodkollen. De började med en föreläsning i klassrummet om vad vi ska göra och hur organismerna lever. Sedan gav vi oss ut med håvar och tråg. Det var så himla härligt och klockrent att se barnen så uppspelta. Det var full fart och alla var superintresserade. Ingen tyckte det var tråkigt. Jag fick höra att de pratade om det flera år efteråt och jag fick gulliga kramar av barn på tunnelbanan som ropade – ”där är grodmannen!”.
Det låter som att du tycker groddjur är en lämplig grund för pedagogisk verksamhet kring vatten?
– Det är kanske den bästa grunden – ett rungande ja på den frågan!
Varför då?
– De är så populära. De flesta har någon typ av relation till groddjur. Kanske har man samlat grodyngel som barn och kan återanknyta till gamla minnen. Barnen är inte heller svåra att entusiasmera kring groddjur.
Det har också gjorts en rad skötselåtgärder tillsammans med skolklasser med att till exempel röja undan kaveldun och buskage vid en damm. Så länge det görs varsamt och efter midsommar stör man inte groddjuren med röjning i dammarna.
Är det framför allt igenväxning som man behöver jobba med i en anlagd damm?
– Det är ganska olika behov, men igenväxning är det stora konkreta problemet. Speciellt i nyanlagda småvatten. Det kan växa igen väldigt snabbt och kan behöva årlig skötsel så att det inte växer igen. Att använda sig av bete är en jättebra åtgärd.
Vide blev nyligen kontaktad av Värmdö gymnasium som har en utbildning med naturvårdsinriktning. Han gav dem handledning och sedan har de jobbat med habitatvård i en av dammarna som han varit med och anlagt.
– De har varit där vid tre tillfällen och gjorde ett jättearbete med att rensa igenväxande vegetation. De fick även göra skötsel- och förstärkningsplaner. Det blev en riktigt rolig spinoff på Grodkollen.
Sedan två år är Vide anställd på naturmiljökonsultföretaget Calluna, men fortsätter jobba med att anlägga våtmarker och groddammar. Det har blivit en populär åtgärd i huvudstaden.
– Det finns ett stort behov av nya småvatten. Det bidrar dels till vattenrening och dels till den biologiska mångfalden. Många våtmarker har dikats ut och fyllts igen i Sverige. Dessutom är våtmarker en tydlig åtgärd som snabbt får resultat. Man ser snabbt en respons av organismer som använder habitat och får en snabb ökning av biologisk mångfald. Det finns också ett intresse från den politiska ledningen som gett sitt stöd åt åtgärder för våtmarker både i handlingsplaner och nya naturreservat.
"Grodmannen" har nu medverkat till att ungefär 40 dammar skapats i Stockholmsområdet. En av de mest känslomässiga invigdes på Biologiska mångfaldens dag den 22 maj 2017. Då blev Björkhagendammen klar i området där Vide som liten sprungit ifrån de andra förskolebarnen för att leta efter vattendrag. Dagens barn i Björkhagen får betydligt lättare att hitta en våtmark i närområdet.
Intervju och text: Erik Hansson
