Planera för delaktighet – en högaktuell fråga för natur- och kulturarvet

Lokala aktörers egna berättelser är ofta stoff för mycket bra naturvägledning. Dessutom behövs allt oftare lokalsamhällets hjälp med förvaltning av resurser. Naturvägledning kan vara en nyckel till ett sådant samarbete. Men det är inte alltid lätt att samlas kring ett gemensamt synsätt om vilka värden som ska lyftas fram.

Här följer några exempel på föreläsare från konferensen som på olika sätt lyfte planering för delaktighet i sina föreläsningar:

Peter Seccombe arbetar som konsult inom planering av interpretation i Storbritannien. Peter betonar betydelsen av att lyfta arbete med naturvägledning till en central nivå i förvaltning av skyddade naturområden. Naturvägledning kan både underlätta förvaltningen i sig och bidra till att involvera lokalsamhället. Peter menar att myndigheter, även om det är svårt, måste våga överlåta inflytande för skyddade områden till berörda aktörer. För att skapa goda relationer med lokalsamhället är det viktigt att möta människorna på deras egna villkor: att lyssna och förstå vilka behov som finns. De värden förvaltningsorganisationen väljer är kanske inte desamma som lokalsamhället skulle valt att lyfta fram med hjälp av naturvägledning. En planeringsprocess med lokal delaktighet kan leda till att lokala aktörer uppfattar att naturvägledningen är ett verktyg för att berätta deras berättelser - och när lokalbefolkningen är stolta över berättelserna har man nått långt.

På samma tema arbetar ekomuseer. Vid planering av ett ekomuseums verksamhet är grundidén att få lokalsamhällena själva att på plats ute i landskapet berätta om sitt natur- och kulturmiljöarv (Ekomuseum Bergslagen är ett svenskt exempel). Här använder man landskapet och de föremål som finns där för att visa på relationen mellan människan och omgivande resurser. Lokalsamhällen ska både ges möjlighet att ta hand om resurserna på ett hållbart sätt och berätta om sitt natur- och kulturmiljöarv. Darko Babic från Universitetet i Zagreb hävdar att interpretation generellt borde planeras som man gör när man planerar för ekomuseer. Det är enligt honom ett sätt att öka ett lokalsamhälles inflytande över sina lokala natur- och kulturmiljöresurser. Darko tryckte på den pedagogiska och demokratiska potentialen och menar att ekomuseer stimulerar besökare att förstå kopplingen mellan dem själva och de naturresurser de är beroende av.

Jane Beattie, konsult verksam i USAs nationalparksförvaltning pekade på potentialen i att man genom att engagera besökare och lokalbefolkning i frågor som rör naturvägledning också kan engagera dem att hjälpa till med förvaltning av natur-och kulturmiljöresurserna, bl a genom volontärarbete. Hon pekade på en modell som heter The Interpretive Continuum med tänkta nivåer av intresse för platsen: Längst ner är nivån Dragged along och det fortsätter med Curious; Awareness/Knowledge; Understand; Care about; Care for och avslutas med Stewardship. Den modellen, tillsammans med en som heter The Experience Cycle, rekommenderar hon att använda i planering av naturvägledning för att förstå besökarna bättre. The Experience Cycle har sex steg.Den börjar med Planning, fortsätter med Decision to go; Entry; Experience; Exit; Memories och återkommer därefter till Planning.

Peter Phillipson från den brittiska konsultfirman Telltales berättade om ett intressant projekt på ön Lindisfarne utanför Englands nordöstra kust. Öns naturvärden är mycket höga och nästan alla nationella och europeiska naturskyddsåtgärder gäller där. Trots det dominerades den berättelse om ön som besökarna tidigare mötte helt av munkarnas liv och vikingarnas första härjningar i slutet av 700-talet. Öborna bestämde sig för att komplettera bilden genom att bygga två mindre besökscentra med fokus på naturvärden och anlitade Peters företag. Lokalbefolkningen involverades direkt i planeringen och man beslutade tillsammans att utställningarnas texter nästan helt skulle bygga på öbornas egna berättelser om öns naturliv. Resultatet blev både en mycket uppskattad utställning och stark lokal stolthet och ägarskap för utställningarna. Läs mer om projektet Window on Wild Lindisfarne.

Juliet Cutler, konsult från Holland, lyfte hur man i museivärlden just nu arbetar med att vända på perspektivet om museet som kunskapsbärare och besökarna som mottagare. För att lyckas med det krävs helt nya synsätt och metoder. Nivåer av delaktighet kan beskrivas längs skalan: att bidra, att samarbeta, att samskapa, att dra sig helt tillbaka, att upplåta museet och att vara värd för något som besökarna själva skapar. Juliet tryckte på betydelsen av att betrakta barn som kompetenta museibesökare. Man har mycket att vinna på att involvera barnen i utveckling och genomförande av program och utställningar. Om inte annat menar Juliet att man genom att göra föräldrarna till aktiva medskapare istället för passiva åskådare, kan nå dubbelt så många av besökarna. Juliet menar att några av nycklarna till framgång är att definiera gränserna för ”medskapandet” tydligt, tillhandahålla verktyg som är lätta att använda och förstå, vara överens om vem som ”äger” det som byggs eller skapas, att behandla varje besökare som en individ och inte minst att visa tacksamhet och synliggöra de som deltagit i ”produktionen”. 

James Carter föreläste om planering av interpretation för större komplexa destinationer. James utgick från sitt arbete med förvaltningsplanen för interpretation i Cairngorms National Park i Skottland. Det är ett exempel som fått stor uppmärksamhet inom svensk naturvårdsförvaltning. Kan man skapa samsyn kring en gemensam berättelse om ett område där besökare möter massor av olika aktörer? James konstaterade att strategier som kommer från nationella eller centrala organisationer med ambitionen att presentera en särskild historia för ett större geografiskt område ofta möter lokalt motstånd och sällan implementeras fullt ut. När nationalparken inrättades hade förvaltningen som grundförutsättning att man inte skulle ha några rangers och inga besökscentra. Man skulle istället arbeta med att föra ut idén om området som en sammanhängande nationalpark genom lokala aktörer.

James och några andra aktörer arbetade tillsammans med byar, organisationer och lokala representanter med att definiera fyra teman som bär berättelsen om parken. Dessa beskrevs och samlades i handledningen Sharing the stories of the Cairngorms National Park: A guide to interpreting the area’s distinct character and coherent identity. Arbetet följdes upp med seminarier, rådgivning till de lokala aktörerna och finansiellt stöd. Cairngorms, som därmed identifierade makten över berättelsen som en nyckel till delaktighet, har lyfts fram som en framgångshistoria. James menar att man bara delvis har lyckats, men pekar på stora demokratiska och ekonomiska fördelar med att ändå sträva mot lokal förvaltning och den stora betydelsen av att lokala aktörer delar känsla av och stolthet för områdets unika värden.