Naturhänsyn innebär att man då skogen avverkas lämnar en del gamla träd, döda träd, trädgrupper och kantzoner mot sjöar, vattendrag, myrar, odlingsmark och bebyggelse för att göra det möjligt för växter och djur att fortleva.
De första stegen mot naturhänsyn togs i Sverige under 1970-talet då skogsvårdslagen kompletterades med en naturvårdsparagraf. I nordvästra USA och sydvästra Kanada föddes på 1980-talet en naturanpassad skogsbruksmodell som gavs namnet ”New Forestry”. Den fick snabbt genomslag inte bara där, utan också i bland annat norra Europa och Australien.
Naturvårdsarbetet i svenska produktionsskogar tog inte fart på allvar förrän under 1990-talet sedan bevarad artmångfald och virkesproduktion blivit likställda mål i skogsvårdslagen 1994. Skogscertifieringarna som fick ett brett genomslag i Sverige vid slutet av 1990-talet innebar en ytterligare skärpning av naturvårdskraven.