Bekämpningsmedel i ett historiskt perspektiv

Senast ändrad: 27 maj 2016
Faluhus415x184.jpg

Människan har länge använt sig av kemikalier för att motverka skadeangrepp av olika slag. Ett tidigt sätt att skydda trä från svampangrepp var exempelvis att måla med Falu rödfärg, som bland annat innehåller koppar och zink som motverkar svamptillväxt. På slutet av 1800-talet användes även en del kemikalier som växtskyddsmedel i jordbruket i Sverige, till exempel koppar- och svavelpreparat mot svampangrepp i frukt och potatis. Man använde också naturens egna gifter, exempelvis nikotin, mot insektsangrepp. Användningen av bekämpningsmedel i jordbruket tog fart runt mitten av 1900-talet. Riskerna för hälsa och miljö uppmärksammades dock inte till en början.

Snabbt ökande användning efter andra världskriget

DDT, som kanske är det mest kända miljögiftet, introducerades under 1940-talet tillsammans med en del andra organiska föreningar för bekämpning av insekter och svampar. Även kvicksilverföreningar fick ökande användning. Dessa användes för betning av utsäde från tidigt 1920-tal men då importen försvårades under andra världskriget började de produceras i Sverige, och då i den mycket giftiga metylkvicksilverformen. Under andra världskriget ökade kunskaperna om syntetiska kemikalier snabbt genom forskning kring kemiska stridsmedel. Många av de tidiga insektsmedlen var till exempel organiska fosforföreningar som är närbesläktade med nervgaser. Antalet medel och användningen ökade sedan kraftigt efter kriget. Framförallt utvecklades nya ogräsmedel och användningen av dem ökade under 1960-talet.

Uppmärksammad bok väcker internationell debatt

Det visade sig dock snart att det även finns en baksida med bekämpningsmedelsanvändningen. De första tecknen på negativa effekter på miljön kom i början på 1950-talet och en allmän medvetenhet om detta problem väcktes av Rachel Carsons bok ”Tyst vår" (Silent Spring) som kom 1962. I boken skrev hon bland annat:

Sedan mitten av 40-talet har mer än 200 grundpreparat framställts för att användas i kampen mot insekter, ogräs, råttor och andra organismer som på vårt moderna språk brukar betecknas som "plågoris", och dessa preparat säljs under flera tusen olika varunamn.
Med vätskespridare, aerosoler och andra hjälpmedel sprutas dessa vätskor och pulver nästan överallt på vår planet ut över åkrar, trädgårdar, skogar och människoboningar ickeselektiva preparat som äger förmåga att döda alla insekter, både de "nyttiga" och de "skadliga", att kväva fågelsången och hejda fiskarnas språng i åarna, att täcka trädens blad med en mördande hinna och att länge, länge ligga kvar i jorden och allt detta trots att den fiende man vill bekämpa kanske bara är några få ogräs eller insekter.

Trots tidiga varningssignaler om DDT:s påverkan på bland annat fåglars reproduktion, dröjde det till år 1970 innan DDT förbjöds i svenskt jordbruk och till 1975 innan användningen stoppades helt. Övriga länder i Västeuropa och USA följde efter, men DDT används fortfarande i vissa delar av världen, varifrån de kan spridas med vindarna till andra delar av jordklotet.

Teckomatorp och hormoslyr väcker svensk opinion

Användningen av bekämpningsmedel i Sverige ökade till mitten av 1970-talet, största ökningen stod ogräsmedel för. Opinionen mot bekämpningsmedel växte och i Sverige kom den snabbt att riktas mot fenoxisyror, kemikalier som användes för att bekämpa ogräs på åkern och lövsly i skogen. Speciellt het blev debatten kring hormoslyr, en fenoxisyra som ofta spreds med flyg över skogshyggen och från särskilda besprutningståg på banvallarna. Hormoslyr innehöll fenoxisyran 2,4,5-T, där dioxin bildades som biprodukt vid tillverkningen i olika hög grad. Det innebar att på många platser där 2,4,5-T spreds fanns det en risk för att man också spred dioxin, vilket är ett mycket toxiskt och svårnedbrytbart gift.

Kunskapen om vikten av rätt hantering var bristfällig och i mitten av 1970-talet rekommenderade ansvarig myndighet att bekämpningsmedelsrester skulle brännas eller grävas ned. I mitten av 1970-talet avslöjades också att man vid BT Kemi i Teckomatorp, där bekämpningsmedel tillverkades, grävt ned tunnor med giftigt avfall på sitt område. Saneringen av området pågår än idag.

Spridning i miljön från ”vanlig” användning uppmärksammas

Länge handlade debatten om allt utom den plats där det mesta av bekämpningsmedlen spreds, nämligen åkern. Man antog att de olika preparaten bröts ned till ofarliga beståndsdelar efter att bonden sprutat åkern. Så var det inte. I mitten av 1980-talet började man fundera på vart de tog vägen. Till mångas förvåning fann man rester av bekämpningsmedel i vattendrag runt om i Sverige. Även grundvattnet var förorenat på många håll. Till och med regnet visade sig innehålla rester av bekämpningsmedel. För att komma ifrån problemen med de långlivade och fettlösliga bekämpningsmedlen hade istället mer lätt nedbrytbara men samtidigt också mer vattenlösliga substanser utvecklats. Det innebar att risken ökade för att bekämpningsmedlen skulle försvinna från åkern och istället hamna i vattendrag eller grundvatten.

"Moderna" bekämpningsmedel ökar risker för vattenmiljön

I Sverige och övriga EU-länder har de farligaste och mest långlivade substanserna bytts ut mot sådana som bryts ner lättare och därför inte finns kvar i miljön lika länge. Även de gamla substanserna kan dock finnas kvar länge om de hamnar i jordar eller sediment med låg temperatur, syrefattiga förhållanden och låg mikrobiell aktivitet. Det är inte ovanligt att de ”moderna” substanserna har en högre akut giftighet än många av de gamla, mer långsamt nedbrytbara bekämpningsmedlen, exempelvis DDT.

Det beror främst på att de moderna bekämpningsmedlen har en mer specifik verkningsmekanism mot sina målorganismer och kan appliceras i lägre doser. Fördelen är att en mindre mängd av substansen kan användas för att behandla samma areal, men samtidigt kan de orsaka stor skada om de når miljöer där andra organismer än bekämpningsobjektet exponeras. Vattenlevande organismer kan exempelvis vara mycket känsliga redan vid låga koncentrationer.

Åtgärder genomförs men användningen är fortfarande stor

Eftersom även moderna bekämpningsmedel utgör en risk för miljö och hälsa, så har samhället sedan 1980-talet arbetat för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel. Idag är det förbjudet att flygbespruta och vissa av fenoxisyrorna används inte längre. Svensk lagstiftning har skärpts både vad gäller kraven på substanser som kan godkännas och hur dessa sedan får användas. Lantbrukare måste ha en särskild utbildning för att få använda växtskyddsmedel. Det finns också krav på utrustning för spridning av bekämpningsmedel.

Priset på bekämpningsmedel har höjts genom avgifter och skatter och den försålda mängden av bekämpningsmedel minskade kraftigt under en tioårsperiod från början av 1980-talet. Därefter har mängden förbrukade bekämpningsmedel legat på en ganska konstant nivå, med toppar inför väntade prishöjningar och dalar därefter. På grund av att de medel som används idag är verksamma vid lägre koncentrationer kan dock en mindre dos räcka till att behandla en lika stor areal som tidigare, eller till och med större. I motsats till vad man kan tro har inte arealen som behandlas med bekämpningsmedel minskat. I slutet av 80-talet och början av 90-talet minskade även den behandlade arealen men den har därefter ökat. Idag behandlas en ungefär lika stor areal som i början av 1980-talet.

Det kommer ständigt ut nya bekämpningsmedel på marknaden medan gamla försvinner. Även om risken för att utsättas för höga halter av bekämpningsmedel har minskat är det viktigt att ha kontroll över var dessa kemikalier tar vägen, både gamla och nya.


Kontaktinformation

Mikaela Gönczi, biträdande föreståndare 
Kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB)
mikaela.gonczi@slu.se, 018-67 31 05

Sidansvarig: mikaela.gonczi@slu.se