Poms humle på plats i Alnarp

Senast ändrad: 10 december 2018
Humleanläggningenmaj20019hemsida[3].jpg

Våren 2012: Första etappen av Nationella genbanken i Alnarp är nu iordningställd och planterad. Det är Sparrisuppropet som etablerat sin kollektion av äldre humlekloner från hela landet. Samlingen, som tidigare funnits på Julita Gård, förökades om under 2011 och överfördes till Alnarp under våren 2012. Fullt utbyggd kommer den att innehålla 60 utvalda svenska kloner.

Den  svenska humlens ursprung

Är humlen en inhemsk växt eller inte? Det är en gammal tvistefråga som här får ett nekande svar.

Else-Marie Karlsson Strese, Clas Tollin och Jenny Hagenblad

Ytterst få arter som har utvecklats till viktiga gagnväxter kommer ursprungligen från Sve­rige. En betydelsefull och i över fyrahundra år lagstadgad gröda är humle Humulus lupulus. Humle är en perenn slingerväxt som är tvåbyg­gare, vilket betyder att han- och honblommor finns på olika individer. Endast honväxter bildar själva skördeprodukten, humlekotten. I odling förökas växten vegetativt.

Många forskare har genom tiderna frågat sig om humlen är en inhemsk art eller om de växter vi finner enbart är förvildade former. I flera nutida svenska floror uppges växten tillhöra vår vilda flora. I Krok Almquists flora garderar sig förfat­tarna och skriver i avsnittet om humle: ”troligen inhemsk åtminstone i sydvästra Sverige, men nog mest förvildad” (Krok & Almquist 1984). Olika metoder har används för att besvara frågan om den svenska humlens ursprung, främst arkeologiska och paleobotaniska, men det finns problem med att tolka pollenfynd från familjen hampväxter (Cannabaceae) där humlen ingår. Entydiga bevis på humleförekomst i vårt land finns först från 800-talet.
I vår forskning ville vi vidare undersöka om humlen har införts till Sverige som redan domesticerad och etablerad kulturväxt eller om arten har vandrat in spontant som vildform, eller både och. Vi har försökt att besvara ovanstående frågeställning genom att bland annat studera skriftliga källor från medeltid och framåt, för att få en bild av hur man skaffade plantmaterial till odling. Även egna iakttagelser vid inventeringen har spelat roll för våra slutsatser. Studierna har kompletterats med DNA-analyser av inventerat och insamlat material samt referensmaterial bestående av äldre sorter från kontinenten.

I historiskt källmaterial finns uppgifter om både vild och tam humle. Men vid närmare granskning upptäckte vi att orden vild och tam inte har dagens innebörd. Först under 1700-talets mitt kunde Carl von Linné förklara att humlen var en diok växt och att de inte, som man trodde tidigare, var två arter. Dessutom kallades den tama humlen för han, så man kan verkligen tala om en språkförbistring. Könsbestämningen hos humle är inte heller helt enkel och absolut. Grundsystemet är såsom hos människan med ett antal autosomer och ett par könskromosomer, men dessa påverkas både av den genetiska bakgrunden och till viss del även av miljön. Vi fann i vår inventering också hanplantor, men i färre omfattning än honplantor. Vi tror inte att förekomst av hanplantor är ett tecken för att humlen är vilt förekommande i vårt land, eftersom könets utprägling inte alltid är absolut.

Den insamlade humlen uppvisar en omfat­tande genetisk variation. Variationen går inte att koppla ihop med någon specifik äldre sort från kontinenten, men överensstämmer med den gen­pool som finns i de analyserade lokalsorterna från övriga Europa. Resultaten tyder på att vi inte har någon geografiskt relaterad gruppering i Sverige, vilket i sin tur innebär att spridning av plantor, pollen och/eller frön under en evolutionärt kort tid varit betydande. Vi fann dessutom humle endast vid tidigare humlegårdar eller bosättningar vilket talar för att det är frågan om odlingsrelikter. Av de funna växterna var en stor majoritet av honkön. Vår slutsats är att humlen inte förekommer vild i vårt land utan kontinuerligt har införts utifrån som gagnväxt.

Följdfrågan blir då naturligtvis, varifrån har då humlen kommit när vi genetiskt inte kan härleda den till någon av de gamla sorterna från övriga Europa. Studerar man humlelitteratur från tidigt 1600-tal och framåt, upptäcker man att humle från Braunschweig i nuvarande Tyskland hade en sort/population som var omtyckt. Senare blir den Tjeckiska sorten Saars eller den tyska Spalter favoriter som importeras till Sverige. Vi ser samtidigt att sorter som har fått namn efter sitt ursprung inte består av en enda klon/sort utan många. Namnet följer inte heller klonen genom tiderna. Har en klon flyttats händer det att namnet oftast ändras och istället får ett namn från den nya orten.
Sammantaget är vi ganska säkra på att humlen har införts som kulturväxt under 800-talet.  


Kontaktinformation

Else-Marie Strese, projektledare för Sparrisuppropet
Programmet för odlad mångfald/Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning, SLU else-marie.strese@nordiskamuseet.se, 0150-48 75 20

Sidansvarig: linnea.oskarsson@slu.se