Blodalunrot

Senast ändrad: 05 december 2022
Det mörkgröna bladverket hos blodalunrot.
Foto: Linnea Oskarsson, SLU.

”Nyhet af första rang.” Så presenterades blodalunrot, Heuchera sanguinea, i Kongliga Landtbruks – Akademiens Experimentalfälts Trädskolors priskurant för hösten 1891 och våren 1892.

Då hade arten odlats i plantskolan i tre år och man vågade gå i god för att den var fullt härdig och ”väl uthärda våra vintrar på fritt land”. Bara några få år tidigare, 1882, hade blodalunroten förts till Europa från sitt naturliga utbredningsområde i Mexiko och sydvästra USA, och snabbt blivit mycket odlad och omtyckt i England och Frankrike. Just från Frankrike ska de plantor som Experimentalfältet sålde ha kommit. Plantorna hade de fått genom byte med Rånäs bruk i Stockholms län dit blodalunroten kommit med en trädgårdselev som studerat i Frankrike och tagit med fröer av den hem till Sverige.

I Sverige odlades blodalunrot till en början mest i stenpartier, men från tidigt 1900-tal och framåt beskrivs den också som infattningsväxt (kantväxt) för rabatter och kring buskage. Idag, när alunrot mestadels odlas som en ren bladväxt, är det intressant att läsa att beskrivningar av arten fokuserade minst lika mycket på blommorna som på bladverket i artiklar utgivna före andra världskriget. Den långa blomningstiden, den mörkt röda blomfärgen och de vackra blomställningarna var egenskaper som ofta lyftes fram. De långa stjälkarna gjorde att blommorna passade bra till snitt och blodalunroten rekommenderades även till de finaste buketterna. Arten har släktets rödaste blommor och ett äldre svenskt namn på blodalunrot är rödklocka.

Men inte all blodalunrot är rödblommig. Redan 1927 fanns både den vitblommiga ’Alba’ och en rosablommande ’Rosea’ att köpa från Äs Trädgård utanför Katrineholm. Andra sorter som fanns att köpa i svenska plantskolor före andra världskriget var till exempel den mörkt röda ’Splendens’, den intensivt röda ’Walker’s var.’ och den storblommiga ’Maxima’.

En blodalunrot med mörkt rosa blommor är sorten ’Smedsberget’. Sorten spårades upp genom Poms inventeringar och bevaras nu i Nationella genbanken. Den har fått sitt sortnamn efter stadsdelen Smedsberget i Lycksele. Kring förra sekelskiftet låg det flera smedjor i stadsdelen, men när smederna en efter en flyttade eller upphörde med sin verksamhet blev där så småningom villakvarter istället och stadsdelen bytte namn till Villaryd. I en av villorna på berget bodde Bertil och Tora med sin familj. Bertil var kamrer vid ett av skogsbolagen och en kunnig och intresserad trädgårdsodlare på fritiden. Alunroten var en av alla växter som han odlade och den stod planterad i ett stenparti i trädgården.

1947 flyttade den nygifta Kerstin in i en grannfastighet på Smedsberget. Kerstin var också passionerat trädgårdsintresserad och började nästan genast plantera in nya växter, ofta sådana som hon fått av vänner, släktingar och grannar. Någon gång kring 1950 fick hon plantor av blodalunroten av Bertil och tant Tora, som Kerstin känt sedan barnsben. Bertil och Toras dotter och Kerstin var vänner och Kerstin vistades mycket hos dem som barn. Blodalunroten minns Kerstin sedan sin barndom på 1930-talet och det är hos Kerstin som blodalunroten bevarats fram till i dag. Hon odlar den som kantväxt och den ger fin inramning till blomsterrabatterna. Blodalunroten ’Smedsberget’ lanserades under varumärket Grönt kulturarv våren 2019 och finns tillgänglig i handeln för alla som är intresserade av en alunrot från 1930-talet. 

Text: Linnea Oskarsson, februari 2021

Blodalunrot 'Smedsberget'. Blommor och bladverk. Färgfoto.
Blodalunrot 'Smedsberget'

Kontaktinformation

Linnea Oskarsson, genbankskurator

Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning, SLU                   linnea.oskarsson@slu.se, 040-41 55 86, 070-350 14 19