De ädla myntorna

Senast ändrad: 05 december 2022
Äldre svartvitt foto av skånsk ädelmynta. Fotot visar en planta med blad, blommor och rötter. Exemplaret har pressats.
Mentha x gracilis ’Subspicata’, Skånsk ädelmynta, från Glumslövs tegelbruk. Foto ur ”De svenska formerna av Mentha gentilis L. coll. ” Av Nils Hylander 1941.

Endast ett fåtal tips om myntor inkom under Poms upprop, men vi tror att det ännu finns fler gamla kulturformer av mynta att finna.

Mynta är en gammal nyttoväxt med komplicerad taxonomi och det är oftast svårt att helt säkert veta vilka arter eller kulturformer som avses i äldre litteratur och uppteckningar, men mynta har odlats länge både som krydda och medicinalväxt. Folkligt har den använts som smaksättare i blodmat såsom blodkorv och ibland förekommit bland de örter som togs med i kyrkobuketten. De olika arterna i släktet hybridiserar frimodigt och har gett upphov till många kulturformer som tagits i odling och spridits vegetativt.

Ädelmyntorna (M. x gracilis) utgör exempel på hur kulturväxter snabbt kan falla i glömska och förloras när tiderna förändras. Inte bara gräset utan även kryddväxterna har nog ibland verkat grönare på andra sidan, vilket lett till att spännande namnsorter av mynta från andra delar av världen trasslat sig in i våra rabatter, medan gamla kulturformer för länge sedan vandrat ut i vild trädgårdsexil.

Ädelmyntorna utgörs av en serie hybrider mellan åkermynta (M. arvensis) och grönmynta (M. spicata). Flera av dessa hybrider hade tidigare förts till egna arter eller underarter, men när botanisten Nils Hylander beskrev dem 1941 i ”De svenska formerna av Mentha gentilis L. coll.” förde han dem till olika varieteter under arten Mentha gracilis. Senare, i en fortsatt behandling av hela släktet i Botaniska notiser 1965, använde han istället begreppet nothomorf, som är synonymt med hybridform, för att skilja på de olika klonerna. Namnet ”edelmynta” användes första gången av Rudbeck 1684 och andra exempel på svenska namn som förekommit historiskt är ”kryddgårdsmynta”, ”fornmynta” och ”trädgårdsmynta”.

Hylander menade att flera av de sterila klonerna han beskrev sannolikt historiskt varit upptagna i odling och därifrån förvildats och spridits i naturen.

”Att vissa gentilis-typer (liksom vissa former av M. aquatica x arvensis) verkligen avsiktligt odlats i trädgårdar även hos oss är odisputabelt; kanske gäller det ännu här och där. Till stor del ha de emellertid blivit direkta ogräs både i trädgårdar och åkrar, särskilt potatisåkrar”

Hylanders slutsats från 1941 följdes upp av en gedigen genomgång av herbarieark och litteraturuppgifter där det till exempel går att läsa om hur den Skånska ädelmyntan M. gracilis ’Subspicata’ enligt botanisten Nils Lilja ska ha funnits i Alnarp 1870. På gödselhögar och betesmarker - på utmarker dit gödsel och sopor fördes utanför Lund på 1820-talet och i Lunds botaniska trädgård dit ett exemplar hämtats från Dalby vid 1800-talets senare del. Ett exemplar från Uppsala botaniska trädgård hade samlats in från Glumslövs tegelbruk 1927 listas i också i genomgången. Nils Lilja, som i sina böcker kallade denna mynta både för M. pratensis och M. rubra benämnde den som ”praktväxt” och menade att den förkom såväl i traktens ”bondhagar” som i hans egen trädgård vid klockaregården i skånska Billinge. Där odlade han mängder med trädgårdsväxter ordnade trädgårdsfester och gav ut sin egen trädgårdstidning på 1840-talet. 

Botanister Fredrik Hård af Segerstad trodde 1955 att det fortfarande skulle gå att hitta rester av myntaodling i Femsjötrakten, i gränstrakterna mellan Halland och Småland där Elias Fries en gång beskrivit hur tre olika myntor odlats allmänt i böndernas kryddsängar på 1800-talet. Vilka av dessa som egentligen gick under det lokala namnet ”Hjertansfröjd” och vilken eller vilka som istället kallats ”Äkta mynta” i trakten var Hård af Segerstad inte överens med Hylander om, men båda ansåg att den Småblommiga ädelmyntan (M.x gracilis ’Parviflora’) hörde till de som en gång funnits i odling. Hård af Segerstedt ville sätta försvinnandet av myntorna ur odling i samband med potatisens intåg på åkrarna. I potatisåkrarna blev myntan ett besvärligt ogräs och kom därför att utrotas. 

I Poms inventeringar kunde den Värmländska ädelmyntan (M. x gracilis ’Anderssoniana’) återfinnas vid Rällsjögården i Dalarna, där den enligt uppgift ska ha odlats i en särskild åker sedan rötterna använts som ingrediens i nödbrödet under svältåren på 1860-talet. Namnet ’Andersoniana’ skapades motvilligt 1941 av Nils Hylander som var noga med nomenklaturreglerna. Han hade tidigare kallat den ”Värmlandsväxten” eller vermlandica men upptäckte att ett typexemplar fanns vid Ungerns nationalmuseum i Budapest. Detta hade de fått från Botaniska Riksmuseéts samling i Stockholm och namngivit efter föreståndaren N.J Andersson.

Även den småblommiga ädelmyntan (M. x gracilis ’Parviflora’) har kunnat återfinnas och bevaras, med hjälp av Biologiska museet i Oskarshamn. Den Skånska ädelmyntan däremot, M. x gracilis ’Subspicata’ som enligt Hylander möjligtvis skulle kunna vara en relikt från klostren i Skåne, har visat sig svårare att återfinna, trots att den faktiskt sålts och spridits i handeln i närtid. Detta är den hybrid i serien som mest påminner om grönmynta, men några bra bilder eller avbildningar, bortsett från de herbarieark som Hylander dokumenterade 1941 har inte kunnat återfinnas. Ett fåtal tips från trädgårdsodlare som tidigare köpt plantor av den Skånska ädelmyntan från Tirups örtagård utanför Lund har kommit till Pom. Ingen har dock haft den kvar i odling, så vi letar ännu vidare!  

Har du tips om den Skånska ädelmyntan, eller om andra kulturformer av mynta som odlats sedan andra världskriget, så tveka inte att tipsa vår genbankskurator!

Text: Erik de Vahl, november 2019

Unga skott av värmländsk ädelmynta. Färgfoto.
Mentha x gracilis ’Anderssoniana’, värmländsk ädelmynta, återfanns vid Rällsjögården i Dalarna där den användes i nödbrödet på 1860-talet. Foto: Erik de Vahl, SLU.
Närbild av stjälk och blad hos småblommig ädelmynta. Färgfoto.
Mentha x gracilis ’Parviflora’, småblommig ädelmynta, bevaras i Nationella genbanken. Det var en av de myntor som under 1800-talet odlades av bönderna i Femsjötrakten. Foto: Erik de Vahl, SLU.

Kontaktinformation

Erik de Vahl, genbankskurator för fleråriga köksväxter vid Nationella genbanken

Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning, SLU        erik.de.vahl@slu.se, 0724-54 98 79