Sjukdomar

Senast ändrad: 20 november 2019

Vissa bakteriella- och svampsjukdomar kan orsaka nedsättning av produktionen och ekonomiska förluster i kommersiella odlingar. Högproduktiva hybrider selekteras också för resistens/tolerans mot de viktigaste parasiter och det är oftast den enda och mest effektiva sättet att minska skadorna. Samtidigt utgör enformiga odlingar planterade med en eller ett fåtal kloner en gynnsam miljö för utveckling av svamp- och bakteriesjukdomar på poppel.

Bladsjukdomar

Poppelsjukdomar på blad, främst Melampsora spp är primära parasiter som attackerar friska träd. De flesta andra poppelsjukdomar orsakas av saprofiter eller svaga parasiter som attackerar försvagade, stressade träd och odlingar.

Bladrost (Melampsora spp.)

Bladrostsvampar från släktet Melampsora har störst påverkan på poppelodlingen globalt och har periodvis kunnat starkt begränsa möjligheterna att odla poppel i olika regioner. Svåra bladrostinfektioner kan leda till en tidig avlövning och försvagning av träden som därmed blir mottagliga för sekundära parasiter. Infektionerna främjas av täta odlingar med kloner känsliga mot bladrost och under fuktiga förhållanden med begränsad luftrörlighet.

Det är främst tre arter av Melampsora som står för merparten av bladrost infektioner och är mest skadliga för poppel.

M. allii-populina är relativt termofil bladrost med stor spridning i hela världen men är sällan ett problem på nordliga breddgrader. Den kompletterar sin livscykel på Allium spp.

M. larici-populina uppträder överallt där poppel odlas. Ursprungligen från Europa, denna art har spridits över hela världen och har på senare tid begränsat poppelodlingen även i Syd- och Nordamerika och Australien. Den är starkt begränsande faktor i odlingar av euroamerikanska poppelhybrider (P. deltoides x nigra) men också på P. trichocarpa och intermerikanska hybrider (P. deltoides x trichocarpa) som odlas inom mer kontinentala och nordliga klimat på norra hemisfären. Den sekundära värden för denna art är framförallt lärk.

M. medusae är en nordamerikansk art av bladrost som också har spridits världen över. I Europa är den främst närvarande i vissa länder i södra Europa. Melampsora medusae infekterar popplar ur sektioner Aigeoiros och Tacamahaca och deras hybrider samt amerikanska aspar.

Av andra bladrostarter kan man nämna främst M. pinitorqua och M. larici-tremulae som atackerar främst aspar och dess hybrider.

En viktig egenskap hos bladrostsvampar är deras förmåga att anpassa sig till sin värd. Genom att utveckla nya, så kallade fysiologiska raser, förmår bladrostsvamparna infektera tidigare resistenta kloner. Detta kräver att man anpassar förädlingsstrategier och kontinuerligt framställer nytt material med goda tillväxtegenskaper och en acceptabel tolerans mot bladrost.

Bladfläckar (Marssonina spp.)

Marssonina spp kommer ursprungligen från Nordamerika men är nuförtiden spridd över hela världen. Spridningen har skett med infekterat material via Japan och Italien för att sedan infektera popplar i Europa, hela Asien och Sydamerika. Det är relativt allvarlig sjukdom på poppel och asp som kan ursaka en tidig avlövning, produktionsförluster och försvagning av träden som därmed utsatts för attacker av sekundära sjukdomar och skadegörare. Sjukdomen är särskilt allvarlig i täta intensiva odlingar med känsliga poppelhybrider.

Den viktigaste arten är Marssonina brunnea som gör störst skada på euroamerikanska hybrider (P. deltoides x nigra) men kan infektera även arter ur sektionen Tacamahaca. En underart av M. brunnea ursakar infektioner på amerikanska aspar och dess hybrider. Infektionerna gynnas av varma och fuktiga förhållanden under sommaren och sprids från nedre delen av kronan och uppåt. Första sjukdomstecken är små svarta prickar med en ljusare centrum som uppträder slumpvis spridda över bladens yta. Dessa fläckar sprids och skapar en förtjockad död vävnad medan den friska vävnaden runtomkring gulnar. Bladen och hela träden får en ljusbrun utseende. Nyutvecklade blad infekteras först på våren från konidier och askosporer som övervintrar på fallna blad eller infekterade skott. Konidier som formas på de infekterade bladen fortsätter infektera nya blad genom hela sommaren, särskilt under fuktiga förhållanden.

På aspar orsakar M. brunnea vanligtvis lite större fläckar, 2-3 mm, på ovansida av bladet. Dessa döda bladvävnader växer sedan samman i något större fläckar. Även på aspar blir resultatet utglesning av kronan. Vissa andra arter som M. populi kännetecknas av ännu större fläckar, 4-5 mm, på baksidan av bladet som sedan bildar större nekroser.

Bladfläckar och stamkräfta (Septoria spp.)

Septoria musiva orsakar stamkräfta hos popplar. Den finns i Nordamerika och Argentina och har fortvarande inte spridits till Europa. Svarta irreguljärt formade fläckar uppträder på bladen under våren, vanligtvis på nedre delen av kronan för att sedan spridas uppåt. En viss bladfällning kan förekomma. Septoriafläckarna förblir ofta små på nordamerikanska popplar medan introducerade hybrider drabbas hårdare genom spridning till årsskotten där de orsakar stamkräfta. Övervallade sår är ofta källa för ytterligare Septoriainfektioner eller infektioner av sekundära sjukdomar.

Sjukdomar på stam och grenar

Discosporeum populeum (Dothichiza)

På försvagade unga poppelplantor överger Discosporeum sin saprofitiska tillvaro och uppträder som en sekundär parasit. Den orsakar kräfta på vattenstressade plantor i plantskolor eller på tättplanterade unga träd upp till re år gamla. Det är vanligt att odlingar på periodvis torra sandjordar drabbas. Uttorkning av barkvävnader verkar vara en förutsättning för infektioner av Discosporeum populeum.

De första symptomen är synliga under hösten som rödbruna, sedan bruna, fläckar på barken i närheten av knoppar grenar och andra diskontinuiteter. Infektionen sprids längs grenens/stammens axel medan inre bark blir mörk. Yttre barken lyfts med tiden upp av svarta runda piknidier som i blöta väderförhållanden utsöndrar en gulaktig vätska med konidier. Dessa kräftsår kan övervallas av plantan om vatten- och näringsbalansen blir återställd. I annat fall skadas barken runt hela skotten/stammen och delar av plantan ovanför kräftsåret torkar ut.

Discosporeum uppträder främst på popplarna ur Aigeiros sektionen (P. deltoides, P. nigra och deras hybrider) medan P- trichocarpa och P. maximowiczii från sektionen Tacamahaca är mindre utsatta liksom deras hybrider med P. deltoides. Sjukdomen finns i hela världen och tros drabba snabbväxande hybrider extra svårt, förmodligen på grund av deras sämre anpassning till bristfälliga växtförhållande. Plantering av mer toleranta eller resistenta kloner är en effektiv åtgärd mot Discosporeum. Plantor som försvagas av Melampsora löper större risk av att drabbas av Discosporeum. Andra åtgärder mot Discosporeum, förutom plantering av motståndskraftiga kloner, går ut på att se till att odlingen etableras på marker med god vattentillgång och att man undviker täta planteringar på marker som periodvis drabbas av torka.

Cytospora spp

Cytospora spp är en saprofit och fakultativ parasit som finns i så gott som hela världen och kan kopplas inte bara till Salicaceae utan till många andra lövträdssläkten. Den är en sekundär parasit som snabbt utvecklas på plantor försvagade av klimatet eller växtmiljön och är ett problem främst i poppelplantager. Kloner som odlas på stora arealer och blir försvagade av primära bladsjukdomar, Discosporeum, torka, frost, näringsbrist, stress vid plantering samt mekaniska och insektsskador är särskilt utsatta.

Popplar och aspar infekteras av C. chrysosperma under hösten och vinter och är först synlig som brunaktiga fläckar på stammar och grenar. Kräftan växer runt hela stammen och kan därmed döda delar av stammen ovan den infekterade barken. I en senare fas bildas sprickor längs stammen som frigör veden som ofta kan bli svartfärgad eller brun, och ibland rödaktig eller gul. Kräfta på större träd kan vara svår att upptäcka och kännetecknas endast av rödaktig till gul substans med sporer som rinner ut från sprickor i barken.

Cytorpora är generellt sett en svag parasit som attackerar starkt försvagade vuxna träd eller plantor och unga träd som är redan försvagade av Discosporium spp. Den är vanlig på alla popplar och aspar från sektionerna Aigeiros, Tacamahaca och Populus.

Stamkräfta ursakad av Entoleuca (Hypoxylon) mammatum

Entoleuca mammatum orsakar kräfta på framförallt den amerikanska aspen P. tremuloides. På senare tid har man rapporterat skador på hybridasp i Europa och även begränsade skador på andra poppelarter. Dess betydelse på den europeiska aspen är liten. I naturliga nordamerikanska aspbestånd orsakar Entoleuca betydande ekonomiska förluster. Skadorna uppstår på både unga och äldre träd, ofta i glesare eller gallrade bestånd, något mer frekvent i utkanten av beståndet. På yngre träd uppstår skadorna direkt på stammen medan på större träd infekteras grenarna för att sedan eventuellt den vägen nå stammen. Hela sjukdomsförloppet tar 5-8 år varpå träden oftast dör. Äldre träd kan bli infekterade högre upp på stammen så att endast de övre delarna av trädet dör. Både yngre och äldre träd bryts ofta av vinden eftersom veden under kräftbildningen degraderas av sekundära parasiter.  

De första symptomen är en svart-brun rinnande vätska vid platsen för infektion på barken som ofta är något försänkt och orange-gult färgad. Dessa områden spricker på längden och frigör inre bark och svartnad ved. Kräftsåren utvecklas snabbt längs stammen medan deras utvidgning på bredden försenas av övervallningsvävnader. Äldre kräftor kan vara en meter långa med strimlade kanter och gulaktig expansionsfront. Avlägsnar man barken vid dessa områden blir vit micelium tydligt synlig runt kambiumet.

Relationen mellan parasiten och värdträdet är inte klarlagd. Hittills har man inte kunnat se att försvagade träd är mer utsatta. Det har visat sig snarare att sjukdomen är mer frekvent på bördiga marker med ett överflöd av kväve i förhållande till fosfor. Det är också troligt att drabbade träd är genetisk mottagliga genom sin känslighet för toxiner som produceras av parasiten. Entoleuca behöver troligtvis en ingångssår i barken för att infektera trädet, till exempel hål borrade av Saperda spp.

Urval av resistenta kloner av hybridasp (P. tremula x tremuloides) är den enda effektiva metoden mot Entoleuca mammatum. Genom en kontrollerad inokulering av unga plantor är det möjligt att testa kloner för känslighet mot Entoleuca. Det är troligt att plantering av hybridasp i form av klonblandningar bestående av resistenta kloner ökar ytterligare motståndskraft mot denna stamkräfta. Utgallring av sjuka träd ger inte önskad effekt när det gäller minskning av stamkräfta i aspbestånd.

Bakteriekräfta orsakad av Xanthomonas populi

Sjukdomen karakteriseras av en kort vaskulär fas varefter den sprids snabbt genom vedens parenhim, kambium, floem och slutligen genom vävnader i inre barken. Dessa vävnader spricker slutligen och under våren utsöndras bakteriell slem som sedan sprids i vindriktningen. Nya infektioner bildas genom inkörsport orsakade av insekter eller sår uppkomna efter fallna blad. Bakterien sprids också genom insektstunnlar under barken.

De första symptomen märks oftast på våren när många knoppar förblir oöppnade. Nedanför knopparna bildas svullnader med ytliga sprickor som utsöndrar gråaktig vätska. På stammen och större grenar utvecklas spruckna svullnader också med en grå vätska. Mindre grenar dödas rätt snabbt medan det kan ta längre tid för kräftan att utvecklas på större grenar och stammar. Känsliga genotyper dör i regel redan två år efter infektionen medan mer motståndskraftiga genotyper kan utveckla kallusvävnad som begränsar sjukdomen eller hindrar sjukdomsutvecklingen helt.

Xhantomonas populi finns i många europeiska länder och har även observerats i äldre försök med P. trichocarpa i Skåne. Sjukdomen finns på P. tremula men är mer allvarlig på poppelhybrider, särskilt på P. trichocarpa och dess hybrider med P. deltoides. Bakteriekräfta är en allvarlig sjukdom på poppel som resulterar i dödlighet hos känsliga genotyper. Den kan också orsaka degradering av vedstrukturer även om trädet överlever, vilket drabbar hårt odlingar anlagda för produktion av timmerfaner.

Bakteriekräfta kan bekämpas genom förädling av motståndskraftiga kloner. I vissa fall kan man minska spridningen av kräftan i beståndet genom utgallring av infekterade träd. Testning av kloner för resistens mot Xhantomonas populi har framgångsrikt utvecklas i flera europeiska länder, vilket har lett till minskning av sjukdomsförekomsten i vissa områden. I Belgien har man sedan mitten av 1960-talet gjort mer än en million inokuleringar på nyselekterat material och på så sätt tagit fram serier av motståndskraftiga kloner (”Unal”-serien, till exempel), vilket bekräftar testernas effektivitet. På senare tiden har dessa tester utvecklats genom att inkludera flera raser av Xhantomonas populi.


Kontaktinformation

Almir Karacic
Inst. för växtproduktionsekologi
Box 7043, 750 07 Uppsala
tel. 018 - 67 18 71; 0735 - 28 22 32
e-post: almir.karacic@slu.se

Sidansvarig: Almir.Karacic@slu.se