"Skerikes Biskopsros", "Salabackar"

Senast ändrad: 03 juni 2021
Närbild av bourbonrosen 'Pipar Hans' som tidigare hade arbetsnamnet "Sala backar". Färgfoto.

En av de ofta uppvisade rosorna, åtminstone i Mälarlandskapen, är en iögonfallande sort som inom Rosensällskapet länge varit känd som "Skerikes biskopsros" eller "Salabackar".

Det rör sig sannolikt om en bourbonros med starkt släktskap med en ljusblommig variant av den välkända sorten 'Great Western'. Den skiljer sig dock morfologiskt från denna, framför allt i fråga om nyponens storlek och form. Samma, eller åtminstone en snarlig, sort cirkulerar också på kontinenten under några olika beteckningar.

Skerikes biskopsros eller Salabackar är en starkväxande ros med mycket riklig rotskottbildning som lätt bildar stora buskage. Friväxande blir den i zon 3 drygt 1,5 m hög, högt bågböjd av de tunga blomklasarna. Den kan också odlas som en ca 2,5 m hög klätterros. Det nordligaste fyndet härstammar från Falun, men den har överlevt under ca 10 år utanför Järvsö där den dock håller sig under metern i höjd. Den hittills äldsta dateringen är 1915.

Bladen är livligt gröna, relativt stora och brett ovala, svagt glänsande och enkelsågade. Det typiska antalet småblad är fem. Grenarna är ljust gröna med dragning åt olivgrönt. Blomskott har måttligt tätt med borsttaggar och nåltaggar. Äldre grenar har huvudsakligen glest sittande, svagt krökta klotaggar, men nåltaggar förekommer också särskilt på partier närmast blomskotten. Borsttaggar förekommer nästan uteslutande på blomskotten. Taggarna är ljust brunbeige, på unga årsskott rödaktiga mot basen.

Blomknopparna är stora och rundade med en kort spets. Blommorna är relativt stora, 6-8 cm, och fyllda (mer än 40 kronblad) med ett något öppet centrum med en del förkrympta kronblad och gula ståndare som sällan bildar någon välutvecklad krans. Blomman är relativt hög och flat till lätt välvd; hos den fullt utslagna blomman böjs de yttre kronbladen bakåt. Blombladen sitter i ofta fler än fyra lite lösa och oregelbundna grupper som blir allt mindre markerade ju mer blomman slår ut - medan relativt nyutslagna blommor har en karaktäristisk knölig omkrets, har den snart överblommade en närmast rund. Blomfärgen är lätt strimmig eller melerad i olika nyanser av intensivt ceriserosarött, starkast i början av blomsäsongen och hos nyutslagna blommor sedan allt ljusare och mildare. Färgen är intensivast i kyligt väder; i stark värme kan blommorna bli mycket ljusa. Blombladens undersida är alltid ljust rosavit. Längst in är blombladen vita, och vita mittstreck som löper ut mot ytterkanten förekommer regelmässigt. Doften är stark.

Blommorna sitter i klasar om en till fem, tre är vanligast. Mycket välskötta och välnärda exemplar kan ha många fler blommor i klasen. Foderbladen är relativt korta och breda med en måttligt utdragen spets och små, smala sidoflikar. Så gott som varenda blomma ger nypon.

Nyponen är hårda, tjockväggade, runda till lätt ovala, klarröda med vid öppning, upp till ca 2 cm höga och breda. Den röda färgen löper ner på blomskaftet. De behåller vanligen sin röda färg hela vintern och äts sällan av fåglar.

Text och foto: Eva Stade


Kontaktinformation

Helena Persson, samordnare för Pom vid SLU och verksamhetsledare för Nationella genbanken

Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning helena.m.persson@slu.se, 040-415147, 0735-32 84 92

Sidansvarig: henrik.morin@slu.se