Goda samtal överbryggar tid och rum

Senast ändrad: 05 februari 2021
Foto uppfiskad abborre.

De senaste veckornas kyla har gjort att isen, efter ett par isfria vintrar, äntligen lagt sig på min favoritsjö. Glad i hågen åkte jag och två av barnen därför härom dagen ut på årets första kombinerade skridsko- och pimpelexpedition. Väl på plats möttes vi av spegelblank decimetertjock kärnis och strålande solsken utan minsta antydan till blåst. Det redan goda humöret och förväntningarna på dagen höjdes om möjligt än mer när vi insåg att vi var helt ensamma på isen.

Vi vandrade ut till en av sjöns säkra abborrplatser och påbörjade dagens aktiviteter. En tredjedel av trojkan inriktade sig på att locka fram sjöns randiga delikatesser, en tredjedel lade fokus på skridskoåkande och en tredjedel alternerade mellan de båda aktiviteterna. Tre tredjedelar njöt av stillheten och att rå oss helt själva. När första, om än inte sjöns största, abborre visade intresse för våra ansträngningar var lyckan fullständig.

I samma ögonblick fick jag se en prick som rörde sig i strandkanten i fjärran, ytterligare en person var på väg ut på isen. En kort sekund kände jag en känsla av besvikelse. För en stund hade vi ju varit i vår egen, helt ostörda bubbla, och där ville jag att vi skulle kunna vara kvar. I nästa ögonblick kopplade Förnuftet in sig och talade om för mig att det dels var en egoistisk reaktion, dels att jag inte hade något fog för att känna så. Sjön är stor, så vi behövde verkligen inte trängas.

I takt med att pricken styrde kosan mot oss, närmade sig och övergick till att visa sig vara en äldre man som slutligen borrade hål och börja fiska på knappt coronasäkert avstånd från oss, tystnade dock Förnuftets stämma. Känslan övergick i förvåning. Varför i hela friden valde han att sätta sig precis intill oss?

Det fanns dock inte mycket tid att fortsätta fundera på detta eftersom den äldre mannen, som vi kan kalla för Gunnar, öppnade med ett antal snabba frågor. Hade vi fått någon fisk? Var bodde vi? Brukade vi fiska här ofta? Hade vi fått ål här någon gång? I andra delar av vattensystemet? Vad hette min farfar? I skenet av att jag aldrig träffat Gunnar tidigare blev jag något överrumplad av den intensiva starten på samtalet.

Ganska snart gick det dock upp för både mig och Förnuftet att Gunnar var en väldigt trevlig bekantskap. Vi hade ett mycket givande samtal och kom snabbt fram till att vi hade en rad gemensamma intressen och också band till varandra. Han var uppväxt på en gård vid sjön, jag på en gård några stenkast därifrån. Gunnar visade sig vara syssling till min pappa, hade känt min farfar och hade historier att berätta om min farfars far som jag inte vetat om tidigare. Han hade barnbarn i ett av mina barns klass och berättade med inlevelse och glädje om vad han och barnbarnen skulle göra när jobbiga virus packat ihop. Gunnar visade sig ha en hel massa kunskap om hur ålfisket i sjön och vattensystemet utvecklats under det senaste århundradet liksom välgrundade och för mig nya teorier om hur fiske, vandringshinder och markanvändning påverkat dagens situation.

Fisken visade sig också vilja vara med i samtalet vilket gladde såväl Gunnar som mig och barnen. Efter en stund konstaterade Gunnar glatt att han nu fått tillräckligt för ”en panna abborre”, tackade för sig och försvann lika oväntat som han kom. Jag såg Gunnars silhuett minska i storlek för att efter en stund helt försvinna när han nådde stranden.

Solen stod fortfarande högt och barnen åkte skridskor medan jag fortsatte fiska en stund till. Tankarna vandrade tillbaka till samtalet med Gunnar varpå en annan känsla infann sig: Tacksamhet.

Tacksamhet för att Gunnar gett mig och barnen chansen att träffa och prata med honom och för att han egentligen därmed hjälpte oss att göra en form av tids- och rumsresa. Gunnars berättelser och beskrivningar spände över ett tidsspann av fem generationer och över stort och smått. Han berättade om allt från hur skogsbruket bedrivits när han var ung till vad min farfar gett hans föräldrar i bröllopspresent 1934, ”ett kryddställ, jag använder det varje dag.” Gunnars berättelser gav även en ny förståelse hos mig för rumsliga dimensioner, exempelvis när det gäller ålens utbredning, ”vi gjorde strutar av kycklingnät och fick ål i varenda liten skogsbäck”.

Innan jag nu lägger huvudet på kudden kan jag konstatera att båda typerna av information berikade både min och barnens dag- och framtid. Tack Gunnar för ett samtal som överbryggade både tid och rum! Tack också till vädergudarna som erbjöd oss en mötesplats för ett viktigt samtal.

Sista tanken innan John Blund anländer kretsar kring vad Du och jag kan göra för att fler goda samtal skall uppstå oftare. Vilka frågor borde Vi samtala med varandra kring? Hur kan formerna för samtalen se ut? Var finns, eller hur skapar vi, mötesplatser? Och inte minst, hur hittar vi varandra, och tar kontakt med varandra om man inte är en naturbegåvning som Gunnar?

Lars Johansson
Rådgivare och fältassistent på RådNu


Kontaktinformation