Vargar och hundar

Senast ändrad: 23 maj 2016

Den rovdjursart som har den i särklass största konfliktpotentialen när det gäller angrepp på hundar är utan tvekan varg. Detta avspeglas i statistiken över antalet hundar som varje år skadas eller dödas av respektive rovdjursart - vargen är värst.

Här hittar du information om vargangrepp på hund. Texten är hämtad från Viltskadecenters publikation "Rovdjur, tamdjur, hundar och människor" (pdf, 2006).

Skrolla ned på sidan eller gå direkt till önskat avsnitt genom att klicka på länkarna:
Vargflocken
Så går ett typiskt angrepp till
Varför angriper vargar hundar?
Vissa hundar löper större risk att angripas
Betydelsen av hundens beteende
Betydelsen av vargens beteende
Så stor är risken för vargangrepp på hund
Faktorer som påverkar antalet vargangrepp på hundar
”Problemvargar”

Vargflocken
Här följer en kortfattad beskrivning av hur en ”vargflock” är uppbyggd. Den kunskapen är viktig för förståelsen av problematiken bakom vargangrepp på hund.

En flock vargar i Sverige idag består av ett föräldrapar samt deras valpar från ett eller flera år. Främmande vargar kan accepteras i en flock men det beror oftast på att ett föräldradjur förlorat en partner och då accepterar den nya vargen som en ny partner. Tiken föder valpar någon gång mellan slutet av april till mitten av maj. Valparna föds i någon form av lya eller ibland även under en tät gran. Valparna blir oftast kvar i och i anslutning till lyan runt så länge de diar. Det förekommer dock att valparna flyttas till andra ”lyor” redan när de är små. När valparna kan äta fast föda kommer de att flyttas runt av föräldrarna till olika platser, så kallade ”rendes-vouz” platser. Det är samlingsplatser där ungarna stannar medan föräldrarna och eventuella valpar från tidigare kullar är ute och jagar, men de vuxna vargarna återkommer hela tiden till samlingsplatsen. Samma plats kan användas under hela sommaren men mer vanligt är att platsen byts flera gånger, samlingsplatser där vargarna möts kan förekomma långt fram på hösten.

Systemet med samlingsplatser gör att vargar i stor utsträckning tillbringar sin tid separerade från varandra på olika platser i reviret. Efter att den sista samlingsplatsen har lämnats kommer dock en period, då vargarna oftare går alla tillsammans men ju längre vintern lider desto mer ökar sannolikheten för att alla vargar inte är på samma plats samtidigt. Hur ofta vargarna går tillsammans varierar dock från revir till revir. I slutet av januari och framåt är det ovanligare att en hel grupp spåras tillsammans. Föräldraparet håller oftast ihop men i övrigt kan konstellationerna se olika ut. Valpar kan gå ensamma, i små grupper eller tillsammans med föräldrarna. Vargvalpar vandrar oftast ut från sitt födelserevir som ettåringar eller tvååringar.

Varg och hund är en och samma art. Det vanligaste skälet till vargskador på hundar tycks också vara att vargen ser hunden som en annan varg. Av de 151 hundar som angreps av varg i Skandinavien 1997-2005 blev 46 (30 procent) skadade och 105 (70 procent) dödade. Av de 105 dödade hundarna åt vargarna upp 13 hundar (12 procent) fullständigt och vid ytterligare fyra tillfällen blev vargarna störda vid kadavret. Vid de övriga tillfällen har vargarna ofta haft gott om tid på sig att äta på den dödade hunden, men låtit bli. Hade de i första hand sett hunden som ett byte hade det sannolikt varit vanligare att de konsumerat hunden mer eller mindre fullsändigt.


Så går ett typiskt angrepp till
Det är relativt få möten mellan varg och hund som har bevittnats av en människa. Vi kan konstatera att en mängd alternativa händelseförlopp finns. Allt från att hunden och vargen möts av en slump till att vargen eller hunden aktivt söker upp den andre. Vid somliga tillfällen ignorerar de varandra eller flyr, vid andra leker eller uppvaktar de varandra. Vilket händelseförlopp som är vanligast vid möten mellan varg och hund och hur det varierar beroende på hundras och så vidare är inte känt.

Under 2006 ringde Viltskadecenter upp ägarna till de 151 hundar som angripits av varg i Sverige och Norge fran till dess. Strax över 140 hundägare fick vi tag på så att de kunde besvara våra frågor. Vid 10 procent av fallen såg hundföraren eller någon annan själva angreppet, i 2 procent av fallen såg någon vargen alldelles innan själva angreppet. Att med stöd av §28 i jaktlagstiftningen kunna avvärja ett angrepp genom att skjuta vargen alldelles innan angreppet kommer således att även i fortättningen att vara mycket ovanligt.

Vid 11 procent av de tillfällen då en hund blivit skadad eller dödad av varg har hundföraren sett att hunden drev vargen innan angreppet. I 14 procent av fallen har det gått att konstatera att vargen/vargarna aktivt har sökt upp hunden. I 75 procent av fallen vet vi inte om hunden sökte upp vargen eller tvärtom. Utifrån dessa siffror verkar det vara ungefär lika vanligt att hunden aktivt söker upp vargen som tvärtom. Detta är på sätt och vis positivt eftersom det är enklare att lära hunden att inte söka upp varg än tvärtom.


Varför angriper vargar hundar?
Det finns åtminstone tre hypoteser kring varför vargar angriper hundar:
1) Vargen ser hunden som ett bytesdjur
2) Vargen ser hunden som en annan varg, det vill säga konkurrent om resurser som t ex partners
3) Vargen ser hunden som ett mindre rovdjur som kan konkurrera om t ex föda.

Alla tre anledningarna har förmodligen legat bakom något angrepp på hund. I Sverige idag är dock sannolikt hypotes 2, att vargen ser hunden som en annan varg, det vanligaste skälet till angrepp.

Varg och hund är en och samma art och det mesta tyder på att vargarna behandlar hundarna på samma sätt som de behandlar andra obesläktade vargar som är potentiella konkurrenter. Detta skall inte förstås som att det bara är revirmarkerande vargar som angripit hundar. Statistik från de senaste åren visar att alla kategorier av vargar vid flera tillfällen angripit hundar.

Hur själva situationen utvecklar sig då hunden och vargen möts varierar men är till stor del okänt. Vi kan konstatera att en mängd alternativa förlopp finns. Allt från att hunden och vargen möts av en slump till att vargen eller hunden aktivt söker upp den andre. Vid somliga tillfällen ignorerar de varandra eller flyr, vid andra leker eller uppvaktar de varandra. Vilket förlopp som är vanligast vid möten mellan varg och hund och hur det varierar beroende på hundras och så vidare är hittills okänt.


Vissa hundar löper större risk att angripas
De flesta vargangrepp på hundar sker under höst och vinter och statistik från de senaste åren visar att cirka 80 procent av angreppen inträffar under jakt. De hundraser som oftast har blivit angripna av varg är stövare, drever, jämthund, gråhund och tax. Det handlar om hur ofta de olika hundraserna används. Antalet hundar som angrips av varje ras tycks stå i proportion till antalet jaktdagar med rasen. Samma mönster gäller för kön och ålder på hunden. Det är något fler jaktdagar med hanhundar än med tikar och det är också något fler hanhundar än tikar som angrips av varg. Det är fler jaktdagar med medelålders hundar än med unga eller gamla hundar och det är fler medelålders hundar som blir angripna av varg.

En spekulation som ofta hörs är att hundar som skäller löper större risk än andra att bli angripna av varg, eftersom vargen/vargarna kan höra skallet på långt håll och söka upp hunden. Viltskadecenter genomförde år 2000 några försök för att se om vargar aktivt sökte upp hundskall. Försöken utfördes med hjälp av sändarförsedda vargar i 5 olika familjegrupper, 2 revirmarkerande par och 2 ensamma vargar. Sammanlagt genomfördes 23 försök. Vid 7 av dessa försök användes en skällande hund i bur och vid 16 försök en bandspelare med inspelat skall av en stövare under drev. Då bandspelare användes var dock en hund med fram till bandspelaren för att avsätta lukt. De personer som pejlade vargarna befann sig hela tiden några hundratal meter från hunden/bandspelaren för att efterlikna den verkliga situationen vid jakt med hund.

Vargarna attraherades inte av hundskall. I de flesta fall tycktes hundskallet ha haft motsatt effekt. Detta gällde såväl familjegrupper som ensamma vargar och par. Antalet vargar på plats vid tillfället tycktes heller inte spela någon roll. De olika avstånd som testades verkade heller inte spela någon roll för vargarnas benägenhet att röra sig mot eller bort från hundskallet. En möjlig anledning till att vargarna i de flesta fall rörde sig bort från hundskallet kan vara att vargarna associerade hundskallet med människor (och obehag) och därför ville undvika konfrontation. Detta skulle också kunna förklara varför de var mer benägna att röra sig bort från hundskallet (dvs hålla obehaget på avstånd) då detta presenterades närmare dem (mindre än 300 m) än då det presenterades på större avstånd (mer än 300 m).

Vargarna var något mer benägna att avlägsna sig från hundskallet då de hade vinden i ryggen och alltså inte kunde känna vittring från det håll som skallet kom ifrån. En tänkbar förklaring kan vara att avsaknaden av vittring medfört att vargen inte haft tillräcklig kontroll över vad som fanns där skallet kom ifrån, vilket fått till följd att vargen upplevt situationen som obekväm och valt att avlägsna sig.

Sannolikt har vargar vid något tillfälle lokaliserat en hund som skäller och angripit den. Idag finns det emellertid inget som tyder på att det skulle vara vanligt, snarare tvärtom.


Betydelsen av hundens beteende
Ett möte mellan varg och hund behöver inte alltid sluta med en skadad eller dödad hund. Från andra länder rapporteras att vid möten mellan bokapsvaktande hundar och vargar är det lika vanligt att vargen blir skadad eller dödad som tvärtom. På samma sätt som vargar kan se hundar som konkurrenter om partners kan de också uppfatta en hund som en potentiell partner. Det torde också vara ovanligt att hanvargar dödar hundtikar och vice versa.

Ett exempel på att alla hundar inte uppfattas likadant av vargar gav den så kallade ”Ringvattenvargen” i norra Jämtland 2003. Vargen, som var en ung utvandrande hanvarg från Finland blev intresserad av två löpande hundtikar som fanns i hundgård i byn. Vargen lekte vid flera tillfällen med en vuxen hanhund av blandras. Hunden var något mindre än vargen och kastrerad. Inga tecken på aggression förekom mellan dem. En mindre hanhund som inte var kastrerad attackerades och dödades omedelbart av vargen, som också försökte angripa en annan hanhund (okastrerad). Den hunden skyddades dock av sin hundgård. Hundtikarna uppfattades tydligen av vargen som potentiella partners, de okastrerade hanhundarna som konkurrenter, och den kastrerade hanhunden som något oförargligt mellanting.

Hur hunden agerar vid mötet med vargen kan sannolikt i viss utsträckning påverka vilken utgången blir. I statistiken över vargangripna hundar ser vi att nästan alla taxar och drevrar som angrips av varg dödas. Bland de stövare som angrips av varg är det däremot vanligt att hunden överlever men skadas, bland jämthundar som angrips av varg blir de flesta skadade och bara ett fåtal dödade. Detta kan bero på skillnader i storlek mellan de olika hundraserna, man kan tänka sig att större hundar av flera anledningar är mer svårhanterade för en varg. Det kan också vara så att det finns skillnader mellan hur benägna hundar av de olika raserna är att reagera på ett visst sätt då de möter en ”stor hund”, vilket förmodligen är hur hunden uppfattar vargen. De flesta är överens om att taxar och drevrar agerar på ett annat sätt än till exempel jämthundar då de möter en annan hund. Idag finns dock inga försök som visar hur stor betydelse hundens beteende har.

En intressant iakttagelse är att hundar som lever i hundgård tycks löpa mindre risk att skadas eller dödas av varg jämfört med de hundar som lever inomhus. Vår hypotes var den motsatta, det vill säga att hundar som luktar mer av människa skulle löpa mindre risk. En möjlig förklaring till att hundgårdshundar tycks löpa mindre risk att skadas eller dödas av varg är att hundar som går i hundgård blir mer ”socialt kompetenta” och därför kan agera på ett ”smidigt” sätt som inte lika ofta mynnar ut i ett aggressivt beteende då de möter en stor hund/ varg utan koppel. Om detta resonemang går att utveckla till något som i praktiken kan minska risken för att hundar dödas av varg får framtiden utvisa.


Betydelsen av vargens beteende
Att vargar behandlar hundar på samma sätt som de behandlar andra obesläktade vargar, ska inte förstås som att det bara är revirmarkerande vargar som angripit hundar. Även icke revirhävdande vargar har vid flera tillfällen angripit hundar. Vissa år har hälften av de hundar som angripts av varg blivit angripna utanför ett känt revir.

I de vargrevir där hundar har angripits av varg tycks det inte vara så att angrepp sker varje år. Om vi i de revir som har haft angrepp av varg på hund jämför antalet vargar under år med angrepp på hund, med de år som det inte varit angrepp på hund i reviret, så visar det sig att antalet vargar har varit högre under år med angrepp. Det finns alltså ett samband mellan antal vargindivider i reviret och risken för angrepp. Viltskadecenters hypotes är att detta beror på att vargarna i ett revir ofta rör sig i smågrupper om de är fler än två. I praktiken innebär det att om vargarna rör sig i två grupper inom reviret istället för en, så fördubblas sannolikheten för att en släppt hund stöter på en varg. Om vargarna i ett revir vid något tillfälle rör sig i tre olika undergrupper så tredubblas sannolikheten, och så vidare.


Så stor är risken för vargangrepp på hund
Risken för att just din hund skall bli angripen beror, förutom vilka förebyggande åtgärder du har vidtagit, till stor del på hur ofta den släpps i områden där det finns varg. Risken för att en hund som används för jakt i ett vargrevir skall bli skadad eller dödad är ungefär 1 på 9 000 jaktdagar om det i reviret finns en ensam varg eller ett revirmarkerande par. Släpper man hunden i ett revir md en familjegrupp av varg så ökar risken till det dubbla, det vill säga ungefär 1 på 5 000 jaktdagar.

Uttryckt med andra ord så innebär det att i ett vargrevir där det finns 150 jägare med jakthund som i genomsnitt jagar 20 dagar per säsong med hund så genomförs det cirka 3 000 jaktdagar per år (vilket är ganska nära det genomsnittliga antalet jaktdagar med hund i de vargrevir vi har undersökt. I ett sådant revir bör man förvänta sig 1 angrepp vart tredje år om reviret består av en eller två vargar och ett angrepp vartannat år om det finns fler vargar i reviret.

I de vargrevir där vi har mätt risken för att en jakthund drabbas av olika olyckor så har risken för att hunden skall bli skadad eller dödad av varg varit i samma storleksordning som risken för att hunden skall bli påkörd av en bil. Detta kan vara ett mer handfast jämförelse för att få en uppfattning om risken för vargangrepp på hund. Viltskadecenter har ingen uppfattning om huruvida risken är möjlig att acceptera eller inte, detta är upp till varje hundägare att själv avgöra.


Faktorer som påverkar antalet vargangrepp på hundar
Hur många hundar som angrips av varg beror åtminstone av tre olika faktorer:

1) Antalet jaktdagar med hund i reviret, det vill säga en kombination av antalet jägare med jakthund och vädret (snösituationen).
2) Antalet vargar i reviret.
3) De enskilda vargarnas ”benägenhet” att angripa hundar.

Eftersom de första två faktorerna påverkar hur ofta en varg och hund kommer så nära varandra att åtminstone den ena kan bli varse den andra och eftersom vargar tycks behandla hundar på samma sätt som de behandlar konkurrerande vargar, så drar vi slutsatsen att dessa faktorer har större inverkan på antalet vargangripna hundar i ett revir än den tredje faktorn.


"Problemvargar"
Att avliva problemindivider är en ofta använd och effektiv förvaltningsåtgärd på många håll i världen. Genom en så förhållandevis enkel och billig åtgärd som skyddsjakt avlägsnas en rovdjursindivid som annars skulle ha åstadkommit oproportionerligt stora skador. De flesta är överens om att även problemvargar ska tas bort. Vad en problemvarg egentligen är har dock visat sig vara svårt att enas om.

I Estland dokumenterade man mer än 60 dödade hundar under en två års period i ett och samma revir. Dessa klassades som problemvargar och avlivades. Därefter sjönk antalet angripna hundar till en mer normal nivå på mellan 0 och 10 per revir och år då nya vargar hade tagit över reviret. De avlivade vargarna var således mer benägna än genomsnittsvargen att angripa hundar och därför hade avlivandet av dem en långsiktigt förebyggande effekt.

I Skandinavien har vi hittills haft svårt att peka ut några särskilda vargar som mer benägna att angripa hundar då antalet hundar som angrips i ett revir beror åtminstone av tre olika faktorer:
1) Antalet jaktdagar med hund i reviret, det vill säga en kombination av antalet jägare med jakthund och andra faktorer som t ex vädret (snösituationen).
2) Antalet vargar i reviret.
3) De enskilda vargarnas ”benägenhet” att angripa hundar.

Eftersom de första två faktorerna påverkar hur ofta en varg och en hund kommer så nära varandra att åtminstone den ena kan bli varse den andra och eftersom vargar tycks behandla hundar på samma sätt som de behandlar konkurrerande vargar, så drar vi slutsatsen att dessa två faktorer har större inverkan på antalet vargangripna hundar i ett revir än den tredje faktorn. I Skandinavien finns det inget mönster som visar att angrepp under ett år regelmässigt följs av angrepp under påföljande år.

De flesta vargar i Sverige angriper inte någon hund alls, några angriper 1 eller 2 och ett fåtal angriper 3 eller fler under ett och samma år. Det är svårt att avgöra om de vargar som angriper 3 hundar eller fler gör det för att de är mer benägna att angripa hundar eller om det bara är fler jaktdagar med hund per kvadratkilometer i deras område. Om man avlivar de vargar som angriper 3 eller fler hundar kommer man alltså att skjuta vargar som under de följande åren kanske inte hade angripit någon hund alls, men man kommer också att avliva de vargar som skulle ha fortsatt att angripa ännu fler hundar och bli riktiga problemindivider.

Viltskadecenter använder följande tumregler för angrepp på hundar då vi yttrar oss: Skyddsjakt kan beviljas om åtminstone två av nedanstående kriterier uppfyllts under de senaste 12 månaderna:
Minst 4 dokumenterade angrepp av samma varg/par/familjegrupp på tamdjur.
Minst 3 dokumenterade angrepp på hund av samma varg/par eller minst 4 dokumenterade angrepp på hund av samma familjegrupp.
En varg som angripit en hund som rastas i koppel av människa.

Syftet med åtgärden är att förebygga angrepp varför ovanstående kriterier inte kan användas om särskilda skäl föreligger, som t ex att kadaverhögar eller annat avfall som kan dra till sig rovdjur förvaras i anslutning till platsen där angrepp skett, eller om flera hundar angripits på samma plats inom en kort tidsperiod och det då går att misstänka att vargarna har en så kallad rendez-vous plats precis där. Då är andra åtgärder mer lämpliga och effektiva för att förebygga ytterligare angrepp.


Kontaktinformation
Sidansvarig: maria.levin@slu.se