Gynna spindlar och jordlöpare i sädesfälten och minska skadorna från bladlöss

Kemisk bekämpning av växtskadegörare är ett viktigt verktyg i konventionell växtodling, men tiden då insekticider löste alla problem med växtskadegörare tycks vara förbi; Många gamla medel tappar effekt genom att skadegörarna utvecklar resistens mot dem, vissa särskilt miljöskadliga preparat får inte längre användas inom EU och det kommer få nya preparat på marknaden. Nya sätt att angripa växtskyddsproblemen är därför eftertraktade.

Inom ekologisk odling används främst förebyggande åtgärder, såsom bra växtföljder och motståndskraftiga sorter, för att förhindra eller begränsa angrepp av sjukdomar och skadegörare. Det finns också en strävan att utnyttja ekosystemens naturliga reglering av skadegörare, genom att på olika sätt gynna skadedjurens naturliga fiender. För att kunna bevara och främja sådan biologisk bekämpning i åkermark behövs det dock bättre kunskap om hur angreppen av skadegörare påverkas av mångfalden av naturliga fiender, såsom jordlöpare och spindlar, och av deras bytesdjur.

Eve Roubinet har i sitt doktorsarbete vid SLU först gjort en sammanställning av vad den vetenskapliga litteraturen säger om denna fråga. Denna visar att en ökad mångfald av rovlevande leddjur förbättrar den biologiska kontrollen av växtätande insekter.

För att kunna främja viktiga naturliga fiender är det viktigt att veta mer om förhållandet mellan rovdjuren och deras bytesdjur, dvs. hur födovävarna ser ut, och vad detta innebär för biologisk bekämpning. I den andra delen av avhandlingen undersökte Eve Roubinet rovdjurens maginnehåll med hjälp av en nyutvecklad DNA-teknik, och kunde därigenom visa vad rovdjuren åt under olika delar av säsongen.

Fokus låg på jordlöpare och spindlar som har breda födoval (generalister) och som äter bladlöss i spannmålsfält. Studierna visade att dessa rovdjur är viktiga naturliga fiender till bladlöss, men också att de har mycket breda dieter bestående av olika växtätare, markfauna och andra predatorer.

– Min avhandling understryker hur viktigt det är att känna till hur hela födoväven ser ut, om man vill utforma strategier för en mångfaldsinriktad biologisk kontroll på åkermark, säger Eve Roubinet.

Det räcker alltså inte med att titta på en skadegörare och dess fiender – det är också viktigt att veta vad fienderna äter i övrigt.

Eve Roubinet visar också att enskilda rovdjursarter kan bidra olika mycket till den biologiska kontrollen under olika delar av odlingssäsongen. Olika arter i den generalistiska rovdjursfaunan kan alltså komplettera varandra.

– Det verkar alltså som att en mångfald av rovdjur ger en mer stabil biologisk kontroll, sett över hela säsongen.

Artrika rovdjurssamhällen kan t.ex. gynnas genom minskad pesticidanvändning, och genom åtgärder som gynnar en hög tillgång på alternativa bytesdjur över hela året. Exempel på åtgärder som kan öka tillgången på alternativa bytesdjur är tillförsel av organiskt material, samodling, samt breda sprutfria kantzoner.

-----------------------------------

MSc Eve Roubinet, institutionen för ekologi, försvarade sin doktorsavhandling Food webs in agroecosystems – implications for biological control of insect pests vid SLU i Uppsala den 1 april 2016. Opponent var Associate Professor Mary Gardiner, The Ohio State University, Wooster, OH, USA.

Mer information
Eve Roubinet
018-67 23 12, Eve.Roubinet@slu.se http://www.slu.se/sv/institutioner/ekologi/hemsidor/roubinet-eve/

Länk till avhandlingen (pdf)
http://pub.epsilon.slu.se/13146/

Pressbilder (Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om detta pressmeddelande. Fotograf ska anges.)

Diagram som visar hur näringsvävarna kan se ut i ett sädesfält tidigt (vänster) och sent (höger) under säsongen. Tjockleken på strecken avspeglar hur ofta olika bytesdjur kunde spåras i magsäcken hos åtta vanliga marklevande rovdjur: strecken som går uppåt visar konsumtion av andra predatorer, medan strecken som går nedåt visar konsumtion av växtätare och markfauna. Bladlöss är ett mycket vanligt byte sent under säsongen (vid kornets axgång).

Förklaring till tabellen längst till höger. Uppätna predatorer: Pterostichus (jordlöpare), Poecilus (jordlöpare), Harpalus (jordlöpare), Bembidion (jordlöpare), Linyphiidae (täckvävarspindlar), Lycosidae (vargspindlar), andra spindlar, Coccinella (nyckelpigor). Predatorer som fick maginnehållet undersökt: Pterostichus melanarius (åkersvartlöpare), Poecilus cupreus (kopparsollöpare), Harpalus rufipes (åkerfrölöpare), Bembidion lampros (mässingslöpare), Trechus secalis (skogsbrunlöpare), Agyneta rurestris (Linyphiidae), Oedothorax apicatus (Linyphiidae) (vårtballongspindel), Pardosa agrestis (Lycosidae) (fältvargspindel). Andra bytesdjur: bladlöss, tvåvingar, trips, daggmaskar, hoppstjärtar.

Åkersvartlöpare (Pterostichus melanarius) - en jordlöpare med bladlöss i dieten. Foto: Mattias Jonsson