Fakta:
Sammanfattning av avhandlingen
Rävens dvärgbandmask, Echinococcus multilocularis, är en parasit som överförs mellan olika hunddjur och gnagare. I Europa är rödräven parasitens viktigaste slutvärd, medan olika sorkar fungerar som mellanvärd. Som vuxen lever bandmasken i rävens tunntarm och ägg kommer ut i miljön med avföringen. När en sork äter äggen utvecklas parasiten i larvcystor i levern. Sorken måste därefter ätas upp av en räv för att bandmaskens livscykel ska fullföljas. Även människor kan infekteras genom att precis som gnagare få i sig äggen. Detta kan ske vid förtäring av förorenad mat eller genom interaktion med infekterade värddjur (t.ex. räv eller hund). I de fall en människa blir infekterad, tillväxer cystorna långsamt likt en cancer i levern. Sjukdomen echinococcos hos människa är dödlig, men det finns bra behandlingsalternativ.
Vanlig i Centraleuropa
Rävens dvärgbandmask är sedan årtionden vanligt förekommande hos rödräv i Centraleuropa (t.ex. i delar av Tyskland, Schweiz och Frankrike). I Sverige upptäcktes den för första gången 2011. På grund av att människor kan infekteras finns behov av att förstå var och hur parasiten kan uppträda i Sverige. När detta projekt inleddes 2013 saknades exempelvis kunskap om vilka gnagararter som är parasitens mellanvärdar i Sverige. Syftet med avhandlingen var att undersöka hur överföringen av rävens dvärgbandmask går till, med särskilt fokus på svenska gnagares roll.
Vattensork och åkersork viktigaste mellanvärdarna i Sverige
Genom arbetet upptäcktes rävens dvärgbandmask för första gången hos vattensork och åkersork i Sverige. Däremot påträffades den varken hos skogssork eller skogsmöss. Även undersökningen av närbesläktade bandmaskar hos dessa smågnagare visade att arter som fångades i ängsmiljöer (dvs. vattensork och åkersork) var parasiterade i högre grad än de som fångades i beskogade områden (dvs. skogsmöss och skogssork). Detta tyder på att det i Sverige är vattensork och åkersork som är viktigast för överföringen av olika bandmasklarver inklusive rävens bandmask.
De två sorkar som är viktigast som mellanvärdar för dvärgbandmasken i övriga Europa (fältsork och en typ av vattensork) saknas i Sverige. Fältsork är i Sverige ersatt av åkersork. Dessutom skiljer sig den vattensork vi har i Sverige, både vad gäller livsstil och livsmiljö, från den i centrala Europa. Det visade sig att endast en av närmare 200 åkersorkar var infekterad. Av åtta infekterade vattensorkar var larverna infektionsdugliga bara hos tre individer. Då det i Sverige verkar saknas optimala mellanvärdar är det inte så konstigt att förekomsten av rävens dvärgbandmask generellt är låg.
Hög "bakgrundssmitta" i några områden
För att ta reda på de svenska sorkarnas exponering för dvärgbandmaskens ägg, samlades rävspillning in på de olika fångstplatserna. Spillning med parasitägg påvisades därigenom i fyra regioner i Sverige. Rävens dvärgbandmask var dock inte jämnt fördelad i den svenska miljön. På några fångstplatser var andelen parasitinfekterad spillning mycket högre än på andra platser. Det är naturligtvis där som sorkarna är mest exponerade för bandmasken. Det var på en sådan plats som flertalet av de infekterade sorkarna hittades. Man kan inte utesluta att även människor exponeras där.
Leta i de lämpligaste miljöerna
Den provtagningsmetodik som har använts i detta avhandlingsarbete visade sig vara effektivare för att hitta spillning från infekterade rävar jämfört med den som använts i tidigare svenska studier. Genom att rikta insamlingsinsatserna till de platser där det är mest troligt att hitta dvärgbandmasken (det vill säga där vattensork och/eller åkersork lever), påvisades dvärgbandmasken i fyra undersökta regioner. Noteras kan att i två av dessa var dvärgbandmasken inte känd sedan tidigare. Dessa resultat har utgjort underlag till något som kallas riktad provtagning och baseras på kunskap om olika faktorer som är av betydelse för smittspridning.
Efter ytterligare utveckling skulle riktad provtagning kunna användas för att på ett kostnadseffektivt sätt ta reda på om dvärgbandmasken finns etablerad på fler platser där den ännu inte påvisats, exempelvis i tätortsnära områden och i Norrland. Metodiken skulle även kunna tillämpas i andra länder och särskilt i länder som betraktas som fria från parasiten och där det finns behov av att dokumentera smittfrihet.