I samband med biologiska mångfaldens dag lanserade SLU en diktutmaning. Vi fick in 52 dikter om 53 olika fågelarter. Hoppas att ni som diktade hade roligt och kanske upptäckte något nytt om fåglarna ni betraktade. För oss var det här ett sätt att lyfta fåglarnas värde för oss människor. Den vanligaste fågeln i de inskickade dikterna var koltrasten. Vad skulle hända med oss om den försvann?
Hotade arter och arter som utför viktiga och ekonomiskt värdefulla ekosystemtjänster, som till exempel pollinerande insekter, har stått i fokus för strategier om förvaltning av biologisk mångfald. Men arterna har också ett kulturellt värde– något som är svårare att sätta fingret på.
- Jag fick ett mail från en kille i Hongkong. Han skrev att hans mamma som bor ensam i Storbritannien berättar om fåglarna utanför hennes fönster varje gång de pratar. Hur kan man mäta värdet av det, säger Matt Hiron, forskare på institutionen för ekologi, SLU.
Han har tillsammans med Tomas Pärt på SLU och Mark Whittingham på universitetet i Newcastle gjort ett försök att ringa in det kulturella värdet av jordbruksfåglar. De har mätt hur ofta jordbruksfåglar förekom i en databas med en stor mängd dikter på engelska
- Om vi hade haft obegränsat med tid hade vi förstås kollat på konst, musik, filmer också. Men tack vare att vi hittade databasen så gick det att få ett mått, säger Matt Hiron.
Enligt deras undersökning var kråkan den vanligast förekommande fågeln i engelsk poesi. Även på svenska är kråkan i topp, enligt Sten Hidals ambitiösa genomgång av fåglar i svensk poesi.
I vår diktutmaning däremot var koltrasten överlägsen, den nämndes i 10 dikter. Sedan kom gråsparv (4), blåmes, svala, tornseglare och sädesärla (vardera 3).
Det går naturligtvis inte att dra några slutsatser av 52 dikter. Det mest slående är kanske att det ändå blev så många olika arter. Och det stämmer också med det som Hidal skriver, att alla fåglar som regelbundet häckar i Sverige förekommer i alla fall någonstans i den svenska diktskatten.
En av de dikter vi fått in handlar om de arter som inte finns kvar längre. Till exempel vandringsduvan, en fågel som uppträdde i enorma flockar i östra och centrala Nordamerika. Ingen som såg himlen mörkna av en en sådan flock kan ha trott att den någonsin skulle kunna försvinna. Men det gjorde den i början av 1900-talet.
- När jag växte upp diskuterade vi aldrig stare och gråsparv i naturvårdssammanhang i Storbritannien men det gör vi nu så vi kan inte ta arter för givna bara för att de är vanliga i dag, säger Matt Hiron.
Och om de fåglar som är centrala i våra dikter, berättelser och konst försvann, hur skulle vår kultur påverkas? Tänk bara på Mamma Mu och hennes bästis Kråkan! Om inga barn någonsin hade sett en kråka skulle han lika gärna kunna vara ett litet troll.
Studien som Matt Hiron och hans kollegor publicerade i våras är ett sätt att visa att vi måste ta hänsyn till många olika värden när vi förvaltar naturen. Det intressanta är att ju fler värden man lägger till desto fler arter framstår som värdefulla. Men självklart är det praktiskt svårt att göra en förvaltningsplan där man ska gynna alla. Beroende på vilket värde man väljer framstår olika arter som värdefulla.
- Det man kan göra är att bli mer medveten. Är det stadsnära natur kanske man ska ta mer hänsyn till kulturella värden, är det ett naturreservat kan det vara viktigare att gynna de sällsynta arterna. Det är politiska beslut. Det vi har försökt göra är att ta fram ett verktyg som kan användas, säger Matt.
Han tycker att det har varit roligt att läsa alla dikter som kommit in.
- Jag är imponerad över att de överlag är så bra. Syftet var att få folk att fundera på naturens värde och den aspekten tycker jag syns tydligt i dikterna.
Mer information:
Den biologiska mångfaldens poetiska värde får inte glömmas bort
Species contributions to single biodiversity values under-estimate whole community contribution to a wider range of values to society