Fakta:
Läs rapporten här: AgriFood Economics Centre. Naturbetesmarkens framtid – en fråga om lönsamhet.
SLU-nyhet
Naturbetesmarkens framtid – en fråga om lönsamhet
Publicerad: 19 mars 2020
Naturbetesmarker och slåtterängar är en central del av kulturlandskapet och bidrar även till att bevara den biologiska mångfalden. Strukturomvandlingen och intensifieringen som skett inom jordbruket har inneburit att arealen naturbetesmark och slåtteräng minskat, med en förlust av kulturmässiga och biologiska värden som följd.
Som en del av landsbygdsprogrammet finns en miljöersättning som kompenserar jordbrukare för att sköta betesmarker. Det finns två ersättningsnivåer, en högre och en lägre, som ska spegla skillnader i natur- och kulturvärden mellan betesmarker. Miljöersättningen har sannolikt bidragit till att bromsa förlusten av naturbetesmarker, men den riskerar att inte fungera tillräckligt effektivt.
För att upprätthålla de ekologiska förhållandena på naturbetesmarker behöver marken betas av lämpliga betesdjur. Under de senaste decennierna har antalet nötkreatur i Sverige minskat och blivit mer koncentrerade i landskapet. Tidigare studier kommer fram till olika slutsatser: både att det finns tillräckligt med betesdjur för att bevara landets naturbetesmarker och att det finns för få.
I rapporten ”Naturbetesmarkens framtid – en fråga om lönsamhet” framtagen av AgriFood Economics Centre fördjupas analysen kring de befintliga djurens betesbehov i förhållande till betestillgången på naturbetesmark. Rapporten diskuterar även om dagens miljöersättning tar tillräcklig hänsyn till skillnader i naturvärden och vad som begränsar användningen av naturbetesmark.
Resultatet av studien visar att det inte saknas betesdjur till de svenska naturbetesmarkerna, utan att skälet till att naturbetesmarker inte betas är att det inte är tillräckligt lönsamt för jordbrukare jämfört med andra driftsformer. Därmed tyder studiens resultat på att ett ökat antal betesdjur i Sverige inte skulle bidra till att bevara naturbetesmarkerna. Istället riskerar styrmedel som ökar antalet betesdjur att ha en negativ nettoeffekt på miljön, genom nötkreaturens utsläpp av växthusgaser. Rapporten lyfter fram att det är viktigt att sträva mot en optimal storlek på djurbeståndet, där nötkreaturen har en positiv inverkan på miljön genom att bidra till bevarandet av biologiskt värdefull betesmark. Ett steg på vägen mot det målet är, enligt rapporten, välriktade miljöersättningar som tar större hänsyn till variationen i naturvärden på de svenska betesmarkerna.
Maria Tunberg