Under sin vandring från lek- och uppväxtområden i sötvatten till havet dör många unga laxfiskar, så kallade smolt. Tidigare studier har visat att fågelpredation – att fiskarna blir uppätna – kan vara en viktig orsak till den höga dödligheten hos lax- och havsöringssmolt. Men hur många blir egentligen uppätna i svenska avrinningsområden? Forskare vid SLU har kartlagt hur mycket smolt som äts upp av skarv och häger i Dalävens mynningsområde.
- Våra resultat visar att fåglar, särskilt skarv, äter en betydande del av den utvandrande smolten i Dalälvens mynningsområde, säger Torbjörn Säterberg, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU.
Torbjörn Säterberg presenterade resultaten från den nya studien den 28 november, under en temadag om säl och skarv, inom ramen för samverkansprojektet Pilot Södra Bottenhavet.
För att kompensera för den förlorade mängden lax och öring orsakad av vattenkraftens anläggningar sätts det årligen ut stora mängder odlad fisk i våra älvar (så kallad kompensationsutsättning, se faktaruta*). En del av denna fisk märks för att möjliggöra en uppföljning av utsättningarna.
I Dalälven har man sedan ett flertal år tillbaka valt att märka fisk med så kallade PIT tags, vilket är små, elektroniska märken som kan avläsas med en PIT tag-läsare. Dessa märken har ett unikt ID vilket gör att egenskaper hos fiskindividen, som till exempel om fisken är vild eller odlad, om det är en öring eller lax, kan kopplas till detta ID.
- Genom att skanna fågelkolonier och viloplatser efter PIT tag-märken så får vi till exempel reda på om den uppätna fisken var en lax eller öring. Andelen av de PIT tag-märken som hittas vid skanningen ger oss också ett direkt mått på predationen, alltså hur pass stor andel av den märkta fisken som ätits upp, säger Torbjörn Säterberg.
Resultaten från studien visar tydligt att en större andel havsöringar än laxar blir uppätna av skarvar. Andelen odlade fiskar som äts upp är också större än andelen vilda fiskar.
- Anledningen till att havsöringen är mer känslig för predation än laxen är troligen att havsöringen har ett annat vandringsbeteende. Öringen tillbringar längre tid i mynningsområden än vad laxen gör och därmed riskerar den också att bli uppäten under en längre tidsperiod. Att den odlade fisken är mer känslig för predation än den vilda fisken beror troligen på att de är dåligt anpassade till ett liv i det vilda, säger Torbjörn Säterberg.
Eftersom alla PIT tag-märken inte hamnar i fågelkolonier eller på fåglarnas viloplatser så utgör forskarnas uppskattning minimumnivåer för predation. Predationstrycket är alltså troligen högre än vad forskarna kan kvantifiera.
- Det vi kan säga säkert är att en betydande andel smolt, minst en tredjedel av den odlade öringen, blir uppäten av fåglar. För att få en ännu bättre uppskattning av predationstrycket vill vi göra experiment för att undersöka hur pass stor andel av märkena som hamnar i fågelkolonier, säger Torbjörn Säterberg.
Utbyggnaden av våra älvar och vattendrag har medfört att lax och havsöring inte längre kan nå sina ursprungliga lek- och uppväxtområden. För att kompensera fisket för de minskade fångster detta leder till är vattenkraftbolagen ålagda att odla och sätta ut öring och lax i dessa älvar. De odlade fiskarna vandrar efter utsättningen, precis som vildproducerad fisk, ut i havet.
Torbjörn Säterberg, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Kustlaboratoriet, SLU
torbjorn.saterberg@slu.se, 010-478 41 61