SLU-nyhet

Skillnad på skogsbrand och skogsbrand för brand- och svedjenäva

Publicerad: 08 juni 2015

Idag används naturvårdsbränning för att gynna brandnäva och svedjenäva, våra enda brandberoende växter, men alla bränder har inte lika god effekt. Fokus bör ligga på näringsrika marker, humusskiktet ska brinna ned ordentligt och bränningen bör inte göras för tidigt på säsongen. Detta visar Lotta Risberg i en avhandling från SLU.

Nu i början av juni börjar tusentals svedjenävor att blomma på fjolårets stora brandfält i Västmanland, och många kommer att se denna säregna art för första gången. Svedjenäva och brandnäva är de två växter i Sverige som anses vara beroende av skogsbränder, även om det finns många fler som är gynnade. Brandnäva klassas som starkt hotad och svedjenäva som sårbar på rödlistan, eftersom vi är så effektiva på att stoppa skogsbränder numera. Istället görs fler och fler naturvårdsbränningar, främst av miljöcertifierade skogsbolag och av länsstyrelser som skötsel av naturreservat.

Lotta Risberg har i sitt doktorsarbete vid SLU studerat dessa arters ekologi för att öka kunskapen om hur vi kan skapa gynnsamma förhållanden för dem. Hon har inventerat nära 90 brandfält i Södermanland, Uppland och Östergötland och på 19 av dessa fanns näva-populationer som hon följde under ett antal år, och hon har även utfört fält-, växthus- och laboratorieförsök.

De två nävorna har mycket likartat levnadssätt och växer i samma näringsrika marktyp, men brandnävas utbredningsområde är mycket mindre och den hittas på mycket färre platser och i mindre antal. Mellan skogsbränderna överlever nävornas frön i mineraljorden.

– Jag hittade plantor som grott från 1‒6 cm djup i mineraljorden och det fanns frön ner till 10 cm, men inga i humusskiktet ovanför, säger Lotta Risberg.

Fröskalet är vattentätt och fröna behöver upphettas till 50‒100 °C för att en liten del av skalet, vid rotanlaget, ska gå sönder så att vatten kommer in och sätter igång groningen. Värme är dock inte ett absolut krav, utan en mekanisk skada på fröskalet går också bra; därför kan man ibland hitta arterna i t.ex. markberedda områden på hyggen. För att det ska bli rätt temperatur där fröna finns måste humusskiktet brännas bort helt, eftersom värme sprider sig dåligt ner i marken. Detta kan bara uppnås då marken är riktigt uttorkad. Men även under hårdbränd mark fanns frön kvar som inte grott. Denna buffert är viktig ifall plantorna misslyckas med fröproduktionen efter en brand.

– Hur gamla fröna kan bli är okänt, liksom utdöendekurvan, men jag hittade grobara frön på en plats i Tyresta där det inte brunnit på 200 år, berättar Lotta Risberg.

Fröna kan gro inom ett par dagar efter en brand, men uppkomsten av plantor är ofta utspridd över någon månad eller mer under brandåret. På platser där det hade brunnit före juli var det många plantor som gick i blom samma år, men ofta hann inte fröna mogna innan plantorna dog i höstfrosten. På brandfält från senare datum övervintrar nävorna istället som gröna bladrosetter och blommar året därpå. Sådana plantor lyckades bäst med fröproduktionen, eftersom de hade längre växtsäsong.

Stor fröproduktion hos plantorna är viktigt för långsiktig överlevnad hos populationen, men den visade sig variera stort mellan brandfälten. Plantorna hade en mycket snabb tillväxt, över en meter i diameter på några veckor, och stor fröproduktion vid god tillgång på ljus och näring. En öppen växtplats där konkurrerande vegetation dött i branden är därför gynnsam.

Ett stort problem under brandåret och följande vinter var viltbete, främst av hare, rådjur och hjort. Detta dödade ganska ofta plantor, även om de har en fantastisk förmåga till återväxt från mitten av bladrosetten. Bete, liksom uppfrysning, torka och snömögel, ökade vinterdödligheten, och ibland slogs hela bestånd ut innan de hunnit fröa av sig.

Fröna sprätts iväg när de är mogna och luftfuktigheten är tillräckligt låg. I inomhusförsök kom de som längst ca 6 meter från plantan, men oftast betydligt kortare. Fröskalet är mycket hårt, så få nyproducerade frön åts upp under en tvåårsperiod, istället tillfördes de flesta fröbanken. Ett par procent av de nya fröna grodde utan upphettning; därför kan det finns flera generationer nävor på en växtplats.

– Upp till fyra år efter en brand hittade jag plantor, men då var de mycket små. Första generationens plantor stod för över 90 procent av fröproduktionen, säger Lotta Risberg.


Fil mag Lotta Risberg, institutionen för skogens ekologi och skötsel, försvarar sin doktorsavhandling Ecology of the fire-dependent forest herbs Geranium bohemicum and G. lanuginosum in Sweden vid SLU i Umeå.

Tid: Fredagen den 12 juni 2015, kl 10:00
Plats: Sal Björken, SLU, Umeå
Opponent: Professor Kristoffer Hylander, Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet.

Disputationen hålls på svenska.

Mer information

Lotta Risberg
0155-45 19 78, 070-678 95 59, lotta.risberg@slu.se

Länk till avhandlingen (pdf)
http://pub.epsilon.slu.se/12252/

Pressbilder (Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om disputationen. Fotograf ska anges.)

1.  2.
Svedjenäva (1) har vita märkesflikar och en något större blomma än brandnävan (2) som har röda märkesflikar och något ljusare blomma. Foto: Lotta Risberg


Från vänster: Två frön av svedjenäva med olika fläckigt fröskal. Brandnävans frö är brunt och lite mindre. Foto: Lotta Risberg


Gammalt och nytt frö av brandnäva. Det gamla saknar det yttre finmaskiga nätet och hittades i marken i Tyresta där det inte brunnit på 200 år. Foto: Lotta Risberg

 
Svedjenävor. Foto: Lotta Risberg


Lotta Risberg. Foto: Lars Bodin

 


Kontaktinformation
Sidansvarig: David Stephansson