SLU-nyhet

Vildkaniners sjukdomar och genetik kartläggs

Publicerad: 21 september 2015

Under några dagar i september samlades vildkaniner in på olika platser i Skåne och på Gotland. Insamlingarna ärkopplade till två olika internationella forskningsprojekt om kaninsjukdomar och genetik. Vildkaninen lever under hot från både predatorer och sjukdomar, vilket inte minst de senaste årens utbrott av kaninpest har visat. Bakom studierna står forskare från Sveriges lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt.

Vildkaninen kommer ursprungligen från Iberiska halvön i sydvästra Europa. Den historiska utbredningen omfattar Spanien, Portugal samt delar av sydvästra Frankrike. I dessa områden är kaninen en biologiskt mycket viktiga art. Genom sitt betande och grävande skapar den variation i landskapet. Den är föda åt 46 olika rovdjur, såsom räv, varg, hök, örn och även stork. För det allvarligt utrotningshotade iberiska lodjuret är kaninen en livsnödvändig stapelföda, så kaninens fortlevnad i dessa områden anses vara mycket viktig inom bevarandebiologin. Ytterligare arter använder kaninens bohålor som skydd och för att föda sina ungar, och genom sin avföring sprider kaninen fröer och gödsel. Även i Sverige är kaninen viktig, dels som föda åt oss och andra rovdjur, men även för vissa växter och insekter.

Vildkaninen domesticerades (tämjdes), för flera tusen år sedan, och sedan dess har tamkaninen varit ett av våra viktigaste produktionsdjur. I länder som Spanien, Portugal, Italien och Frankrike är kanin vanlig i grytor och på grillar. I Sverige är produktionen blygsam, men det finns ett växande intresse för kaninkött sedan några år. Efter att kaninen tämjdes började den även flyttas runt av människan, och den har sedan dess spritt sig över stora delar av världen. I första hand var syftet att säkra matbehovet, men tamkaniner som smitit har sedan etablerat vilda populationer på många håll. Kaninen har även flyttats och släppts ut på många håll för jaktens skull. Det är dock oklart om de kaniner som etablerats som vildkaniner härstammar från tamkaniner, eller om de är vildkaniner som kommer direkt från det ursprungliga utbredningsområdet.

Kaninsjukdomar
Vildkaniner i Sverige drabbas av två återkommande virussjukdomar, kaninpest (myxomatos) och kaningulsot (hemorragisk sjukdom hos kanin), vilka kan påverka stammarnas storlek kraftigt. Kaningulsot, en mycket smittsam sjukdom orsakad av ett calicivirus, upptäcktes först i Sverige 1990 hos vilda kaniner på Gotland. Nyligen har Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) bekräftat att en ny typ av calicivirus (så kallad Rabbit Hemorrhagic Disease Virus 2, RHDV2) förekommer hos vilda och tama kaniner i Sverige. Den nya virustypen upptäcktes första gången i Frankrike 2010 och finns nu i stora delar av Europa.

Dödligheten bland smittade kaniner varierar för båda typerna av kaningulsotsvirus och kan vara mycket hög när sjukdomen bryter ut i ett nytt område. Sjukdomsförloppet brukar gå snabbt och kaniner kan dö utan att ha uppvisat förgående tecken på sjukdom. Situationen i Sverige är inte helt kartlagd. I dagsläget har sjukdomen fastställts i Skåne och Blekinge, på Gotland och Öland, samt i Stockholm och södra Mälardalen.

Liksom klassiskt kaningulsotvirus sprids RHDV2 både direkt vid kontakt mellan kaniner och indirekt via smittat foder eller strö och via insekter. RHDV2 infekterar i första hand vilda och tama kaniner men kan också orsaka sjukdom hos vissa hararter. Så vitt det är känt smittar RHDV2 inte andra djurarter eller människor.

Utöver de här aggressiva virusstammarna har forskare även upptäckt ofarliga stammar av calicivirus hos kaniner och harar i Europa.

Genetisk forskning
För att studera hur det förhåller sig med vildkaninerna i Sverige har SLU inlett ett samarbete med en internationell forskargrupp, där bland annat en grupp portugisiska genetiker ingår. SLU-forskarna samlar in prover från kaniner som skjutits under jakt, och med hjälp av släktskapsanalyser (analyser av arvsanlagen) hoppas de kunna avgöra om svenska vildkaniner är utsläppta vildkaniner eller tamkaniner som smitit, och i så fall andelen tamkanin i populationerna. I en första omgång i september 2015 samlades prover in från klassiska kaninmarker i Skåne och på Gotland. Förhoppningsvis ska de genetiska analyserna bli klara under nästa år, varefter utökade insamlingar kan bli aktuella. Resultaten kommer att publiceras i vetenskapliga artiklar samt i exemplevis jakttidskrifter i efterhand.

Sjukdomsforskning
Ett nytt EU-projekt som SVA deltar i syftar till att studera uppkomsten av calicivirus. Forskare från Frankrike, Italien, Portugal och Sverige deltar. Projektet undersöker varför vissa virusstammar är mer aggressiva och hur aggressiva stammar uppkommer. Samtidigt pågår kartläggning av icke-farliga respektive aggressiva stammar hos kaniner och harar i Europa, inklusive Sverige. Bland annat kommer SVA att samla in prover från till synes friska kaniner och harar. Den första provtagningen skedde i september 2015 i Skåne och på Gotland. Projektet är treårigt och de första resultaten förväntas vara klara inom ett år.

Kontaktpersoner

Carl-Gustaf Thulin
Institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU
070-564 53 58, carl-gustaf.thulin@slu.se

Aleksija Neimanis & Dolores Gavier-Widén
Avdelningen för patologi och viltsjukdomar, SVA


Kontaktinformation
Sidansvarig: David Stephansson