Krönika: Räkna rätt för en hållbar livsmedelsproduktion

Senast ändrad: 03 juni 2022
Anders Herlin matar killingar, foto.

Den matematik som används för att värdera hållbarheten i vår livsmedelsproduktion speglar inte det komplexa biologiska produktionssystem som vi kallar jordbruk. Detta drabbar animalierna särskilt hårt. Vi påpekar detta gång på gång men ständigt hör vi begrepp som ”köttskam”, ”minska på köttet för att göra nåt för klimatet”. Mjölk och ost får också sin släng av sleven. Alternativa vita drycker finns i lunchrummens kylskåp för att någon tror att man därmed gör något gott för klimatet.

Den första felaktigheten är att man räknar per kg produkt, men även beräkningar per kg protein ger en missvisande bild. Vad som återstår är att använda ett ”näringstäthetsindex”. Hur ett sådant ska se ut är nutritionisterna inte överens om, men redan 2010 visade svenska forskare att mjölk är mer klimatsmart jämfört med havredryck och sojadryck när klimatavtrycket beräknades avseende näringstäthet.

Den andra felaktigheten är att inflytelserika publikationer som Eat-Lancet struntar i att jordbruk är en fotosyntesfabrik. Koldioxid fångas upp av växter som sedan förbrukas i djurens och vår ämnesomsättning eller lagras i biomassa under jord. Eat-Lancet struntade också i att ha med jordens omfattande naturliga gräsmarker. I en senare artikel har man dock räknat om effekterna efter att man återfört biprodukter i livsmedelssystemet. Det finns också en stor ensidighet i vad man värderar, som att enbart betona livsmedlens klimatavtryck. Men för att bedriva en hållbar och resilient produktion behöver många faktorer beaktas. Som väl är har sådana studier börjat dyka upp, även på SLU.

Den tredje, och största, felaktigheten är att livscykelanalys och klimatavtryck enbart räknar på flöden av material och gaser etc. Men de biologiska systemen har också ”förråd” som kan förändras. Beräkningarna måste inkludera förrådens storlek, ökning och minskning, då detta kan påverka produktionssystemets effektivitet och resiliens. I första hand gäller det marken som används för att producera livsmedel, både åker- och betesmark. Det är här kolinlagring kan ske. En jord som utarmas på organiskt material, kol, blir lågproduktiv, bördigheten minskar, den har låg biologisk mångfald, låg förmåga att hålla vatten och är därför mer känslig för torka och erosion, medan odlings- och betessystem som ökar kolinlagring innebär det motsatta Här har vallen en självklar roll för hållbara växtföljder. Att ta in kolinlagring enbart som en liten balanspost i klimatvärderingens livscykelanalys speglar inte på något sätt produktionssystemets hållbarhet. Inte heller dess resiliens, dvs tålighet mot störningar.

SLU har ett särskilt ansvar för att informationen till sektorn och allmänheten är korrekt och speglar helheten och komplexiteten i vår livsmedelsproduktion. En första åtgärd är att avpublicera de s.k. mat- och klimatlistorna och ersätta med beskrivningar av hur jordbruket fungerar och dess hållbarhet i ett helhetsperspektiv.

I centrumbildningen SustAinimal har vi börjat lyfta fram betydelsen av animaliernas roll för vår framtida livsmedelsförsörjning. Det arbetet är värt att följa!

Foto: Carl Herlin.


Kontaktinformation

Anders Henrik Herlin, universitetslektor
Institutionen för biosystem och teknologi, SLU
anders.herlin@slu.se, 040-41 52 19