Vallbaljväxter som foder till idisslare

Projektansvarig: Jan Bertilsson

Det finns 16-17.000 växter som räknas in i växtfamiljerna baljväxter/ärtväxter. Av dessa används153 skilda arter som foder enligt FAO (www.feedipedia.org). Blåusern, vitklöver, rödklöver, subklöver och käringtand tillhör de vanligaste.

Användningen av vallbaljväxter minskar

Två arter, nämligen blålusern och vitklöver har dominerat den vetenskapliga litteraturen de sista 30 åren. Vid sökning på "Web of science" för åren 1983-2013, så står de för 34 % (2.175) av träffarna. I tabell 1 finns en sammanställning av antal träffar för sökningar med en kombination av växtslag och olika kategorier av idisslare.

Den helt överväldigande majoriteten av publikationerna visar på klara fördelar för lantbrukarna i form av produktion och kvalitet på fodret, djurproduktion, minskat behov av gödsling och bättre lönsamhet på gårdsnivå. Samtidigt finns det många källor som visar att användningen av vallbaljväxter som foder minskar och speciellt om man jämför med trenden för gräs och spannmål. Som exempel minskade användningen av vitklöver med över 20 % i Storbritannien under en period när omfattande forskningsinsatser gjordes för att främja användningen. När det europeiska nitratdirektivet infördes trodde man att detta skulle främja odling av baljväxter, men det blev inte fallet. Den utbredda användningen av vitklöver i beten på Nya Zeeland har ofta lyfts fram som en anledning till landets ekonomiska konkurrensförmåga inom mjölkproduktion. Trots detta ökar användningen av kvävegödsel även där. I västra USA låg produktionen av lusern på topp under 1970-talet, men har sedan minskat.

Tabell 1. Antal vetenskapliga publikationer 1983 – 201 på web of scienceR för en kombination av växtart och produktionsgren

Viktigt med uthålliga vallar

Vad kan då denna skillnad mellan praktik och teori bero på? En anledning skulle kunna vara att forskare inte rapporterar alla begränsningar och problem som finns. Exempel på detta kan vara problem med etablering, sjukdomar och eller svårigheter att klara olika väderpåfrestningar. Dessa faktorer har oftast inte varit i forskningens fokus. Även om etableringen varit framgångsrik, så exkluderas ofta etableringsåret i rapporter om växtproduktion. Långtidseffekter på uthållighet rapporteras inte. Forskare och lantbrukare har inte alltid samma uppfattning av vad som är viktigt. Som exempel svarade 64-72 % av lantbrukarna att etablering och vidmakthållande av vallar var problem, medan enbart 33-34 % av forskarna gav detta svar. Denna skillnad bör noteras av forskare och om möjligt besvaras.

Risken för trumsjuka begränsar

Den ökade risken för trumsjuka hos nötkreatur och får är utan tvekan en stor begränsning. Förebyggande skötselåtgärder kan minska risken, men kräver vaksamhet, planering, utbildning och mental styrka. Risken finns alltid och kan slå till om lantbrukaren gör ett misstag. Omständigheten att baljväxtandelen varierar både i tid och rum gör inte problemet mindre. I många andra verksamheter skulle en teknologi som har dessa egenheter överges om det fanns tillgång till alternativ utan risker och som var mera förutsägbar. Sådana alternativ finns i form av gräs, majs och spannmål. Inför framtidens forskning så är det viktigt att ta fram ny kunskap om trumsjuka, hur den uppstår och hur den kan förebyggas.

I grunden så beror trumsjuka på att de gaser som alltid bildas vid idisslarens omsättning av foder inte kan rapas upp. Detta i sin tur beror på att skum bildas och blockerar nedre delen av matstrupen. Skummet bildas från stabila proteinkomplex i baljväxter, men också från kolhydrater och växtcellfragment som kloroplaster. Utan behandling kan djuret dö en smärtfull död inom några minuter. Såväl röd- och vitklöver som blålusern har visats bidra ttill ökad trumsjukefrekvens vid jämförelse med gräsbaserad utfodring. Det är speciellt på bete som problemen uppstår. Det är mycket mindre problem vid stallutfodring.

Det finns sortskillnader mellan de nämnda baljväxterna. Dessutom har det visats att vissa tanninrika baljväxter, t.ex. käringtand, minskar risken för trumsjuka. Det finns genetiska skillnader mellan djur i benägenhet att drabbas av sjukdomen. Nötkreatur är mer utsatta än får. Skötselåtgärder är viktiga. Om djur som har ätit gräs plötsligt får tillgång till baljväxter så äter de glupskt de senare och kan snabbt drabbas. Gradvis övergång till baljväxter är därför viktigt. Utvecklingsstadiet är också viktigt. Det är större risk vid tidigt utvecklingsstadium på våren. Tillskottsutfodring med foder som har lågt proteininnehåll och långsam nedbrytning i våmmen är positivt. Med tanke på att det är svårt att uppnå jämnt innehåll av baljväxter, speciellt i betesvallar, så skulle det bästa vara om man med vallförädling och eller utnyttjande av speciella baljväxter (t.ex. käringtand) kunde minska riskerna.

Lagom med protein är bäst

Protein är ofta en begränsande faktor för tillväxt hos yngre djur och mjölkkor. Proteinhalter inom intervallet 10-17 % av täcker de flesta producerande djurs behov. Högre proteinhalter utnyttjas inte av djuret och kan vara ett problem inte minst ur miljösynpunkt. Vitsen med att fånga kväve från luften hos växterna är ju inte så stor om det förloras hos djuren i nästa led. Blandvallar är positivt, men det är svårt att styra innehållet av baljväxter i vallen. Här ger modern teknik som balensilering och blandare nya möjligheter. Inslag av tanninrika baljväxter kan också vara en möjlighet för att förbättra proteineffektiviteten.

Efter årtiondens forskning finns det nu stor kunskap samlad om odling och utnyttjande av vallbaljväxter. Den stora återstående frågan är varför lantbrukarna inte tar till sig denna forskning trots de fördelar som påvisats. Dialog och lyhördhet är nyckelord. Envishet och långsiktighet i rådgivningen är viktig. Med allt större medvetenhet om miljöfrågor och ökande ekonomisk press på jordbruket finns det all anledning att tro på en ljusnande framtid för växter som klöver och lusern i djurproduktionen.

Referenser

Phelan, P. , Moloney, A.P, McGeogh, J., Humpreys, J., Bertilsson, J. & O'Kieley, P. 2015. Forage legumes for grazing and conserving in ruminant production systems. Critical Reviews in Plant Sciences, Vol 34, 281-326. http://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/07352689.2014.898455

Kontakt: Jan Bertilsson, SLU, Inst f husdjurens utfodring och vård.

Jan.Bertilsson@slu.se