Ur SLU:s kunskapsbank

Växtnäring i jordbruket – effektiv användning och minskad utlakning från jordbruksmarken

Senast ändrad: 09 juni 2016
Ellenösjön-110817_panorama4-240.jpg

Effektivt utnyttjande av kväve och fosfor i jordbruket är en förutsättning för minimerad belastning på vattenmiljön. SLU:s odlingssystemsforskning med ansatsen att kombinera produktions- och miljönytta har starkt påverkat jordbrukets arbete med att minska övergödningen av svenska vatten.

Forskningen inom växtnäringsutnyttjande och minskad växtnäringsutlakning från jordbruket tog fart när ett halveringsmål för kväveläckage infördes i slutet av 1980-talet. Efter Sveriges inträde i EU har miljöarbetet påverkats starkt av de olika EU-direktiven, till exempel nitratdirektivet, vattendirektivet och nu också havsmiljödirektivet.

Under årens lopp har åtgärdskraven svängt från att främst omfatta kväve till att i allt högre grad gälla reduktion av fosforbelastningen. Vattendirektivet, som infördes år 2000, är till exempel huvudsakligen ett fosfordirektiv. Också i aktionsplanen för Östersjön (2007) är kraven för fosforreduktion höga för Sverige.

Forskningen som här beskrivs har kontinuerligt bidragit till jordbrukssektorns arbete för att öka näringseffektiviteten och minska belastningen på vattenmiljön. Av de fem svenska vattendistriktens åtgärdsprogram framgår tydligt att de senaste årens forskningsresultat får stor betydelse för de åtgärder som ska införas inom jordbruket under 2016–2021.

Angreppssätt i forskningen påverkar genomslaget

En styrka i forskningen har varit själva angreppssättet, med det övergripande målet att ta fram vetenskapligt grundad men praktiskt tillämpbar kunskap som kombinerar produktions- och miljönytta.

Ofta studeras hela växtföljder för att ta fram helhetslösningar för hantering av grödor, jordbearbetning, stallgödsel och andra insatser. På så sätt får kunskapen ett värde för både myndigheter och lantbrukare och kan kommuniceras i båda riktningar.

Genomslag för regelverk och miljöersättningar

Forskningens genomslag kan beskrivas i flera steg. I första steget handlar det om hur forskningen har påverkat ramverk och styrmedel för jordbruket i Sverige, i andra hand om hur detta i sin tur har påverkat beteende och markanvändning, och i tredje hand om hur effekter kan avläsas genom ökad växtnäringseffektivitet och förbättrad vattenkvalitet.

Forskningsresultaten har utgjort ett viktigt underlag för Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd samt riktlinjer för gödsling och kalkning. Det gäller särskilt kraven på vintergrön mark, och regler kring spridning av stallgödsel.

Det finns också stark koppling till miljöersättningar inom landsbygdsprogrammet (till exempel fånggrödor, vårplöjning och skyddszoner), investeringsstöd (reglerbar dränering, metodik för precisionsgödsling, våtmarker, fosfordammar och kalkfilterdiken), samt stöd för strukturkalkning.

De senaste årens fosforforskning får nu genomslag vid tillståndsprövning för djurhållande lantbruksföretag genom en pågående förändring av dagens praxis vad gäller krav på spridningsareal för stallgödsel för gårdar med fosforrika jordar.

Forskningens bidrag till rådgivning och kompetensutveckling

Den svenska modellen för kommunikation av forskningsresultat bygger till stor del på utbildning av rådgivare, som i sin tur förmedlar kunskapen vidare till sina kunder. Skrifter, föredrag och kursverksamhet är viktiga medel, liksom utformning av verktyg för rådgivning på gårdar.

Ett exempel är kväveutlakningsmodellen som tagits fram vid SLU med fältförsöksresultat som bas. Den ingår i rådgivningsprogrammet Stank in Mind/Cofoten, och används i rådgivningssatsningen Greppa Näringen som startades år 2000.

Ett annat exempel är Precisionsodlingsmodulen, också den i Greppa Näringen, som innehåller verktyg och modeller för platsspecifik gödsling. Ett hjälpmedel för kvävestyrning utvecklas nu också baserat på vegetationsindex från satellitbilder. Ett rådgivningsverktyg under utveckling gäller riskbedömning och riskindexkartor för fosforförluster, kopplat till åtgärdsförslag.

Påverkan på odlingsåtgärder och beteenden

Forskningsresultatens genomslag kan exempelvis avläsas i form av lantbrukares beteendeförändringar, arealer som omfattas av åtgärder, samt observerade effekter i vattenmiljön.

Inom rådgivningssatsningen Greppa Näringen utförs beräkningar av växtnäringsbalanser och utlakning på gårdar för att visa på potential för förbättring av näringseffektiviteten. En jämförelse av växtnäringsbalansers förändring på nästan 5000 gårdar under den första sexårsperioden visade att kväveöverskottet minskat med 4–19 procent och fosforöverskottet med 19–64 procent på djurhållande gårdar (SJV rapport 2008:25).

Av miljömålsuppföljningen för perioden 1995–2005 (NV rapport 5823) framgår att miljöersättning för fånggrödor och/eller vårplöjning fick stort genomslag. Åtgärden tillämpades på cirka 170 000 ha jordbruksmark och bidrog till en minskning av kväveutlakningen med cirka 1 700 ton/år, och var därmed den enskilt viktigaste åtgärden. Under samma period anlades skyddszoner längs vattendrag motsvarande 12 000 ha, vilket minskade fosforförlusterna med 12 ton/år.

Strukturkalkning för minskade fosforförluster är en åtgärd som hittills tillämpats på cirka 40–50 000 ha. Åtgärden kommer att få stort genomslag i vattendirektivets åtgärdsprogram för 2016–2021, där den förväntas öka till 500 000 ha.

Effekter på vattenkvalitet

I en studie av 10–20-åriga mätserier av jordbruksdominerade vattendrag fann man tydligt nedåtgående trender för kväve i områden där intensiv rådgivning och åtgärdsarbete pågått under lång tid.

Även för fosfor finns vattendrag med nedåtgående trender, men sambanden är ännu inte lika tydliga (Inst f vatten och miljö, rapport 2012:1).

Sammanfattningsvis kan man konstatera att forskningsresultaten har gett avtryck i hela åtgärdskedjan, från myndigheters styrmedel och rådgivning till åtgärder på gårdar, där effekten nu börjar kunna avläsas i form av förbättrad vattenkvalitet i jordbrukslandskapet.

{Accordion} 

{Accordion} 


Kontaktinformation
Sidansvarig: nora.adelskold@slu.se