Rävens dvärgbandmask: hotet bland bären

Rävens dvärgbandmask, med det latinska namnet Echinococcus multilocularis, är en bandmask som under de senaste decennierna blivit allt vanligare hos rödrävar i bland annat Tyskland, Schweiz och Frankrike. År 2011 upptäcktes den för första gången av SVA hos en svensk räv.

Normalt överförs parasiten mellan olika hunddjur och gnagare. I Europa är rödräven parasitens viktigaste slutvärd och olika gnagare fungerar som mellanvärdar. Räven äter gnagaren och får i sig larver som kläckts från ägg, som den i sin tur fått i sig från rävspillning. I rävens tunntarm utvecklas larven till en vuxen dvärgbandmask som lägger nya ägg som följer med avföringen ut. Nya gnagare får i sig äggen och bandmaskens livscykel är sluten.

Även människor kan smittas

Hur är det då med risken för oss människor? Faktum är att även människor, precis som gnagare kan infekteras genom att av misstag få i sig äggen. Det finns inte så stor kunskap om hur smittspridning till människor går till, men en rimlig väg är via förorenad mat, t ex bär från skogen, eller i umgänget med infekterade djur som kan ha parasitens ägg i pälsen. Både hundar och det vi stoppar i oss från skogens skafferi kan därför vara en potentiell källa till smitta, även om risken i praktiken inte är särskilt stor.

Johan Höglund, professor på institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap är en av forskarna inom området och han är inte särskilt orolig. Risken att smittas via bär i Sverige idag är i det närmaste obefintlig enligt honom. Förklaringen är sannolikt att vi saknar de sorkar som är parasitens optimala mellanvärdar i Europa.

− Jag rör mig fortfarande obehindrat i skog och mark, säger han. Med den kunskap vi har idag om parasiten vet vi att den fortfarande är ytterst sällsynt i Sverige. Det mesta tyder dessutom på att den alltid har funnits i landet på en låg nivå.

Även om det finns så kallade ”hot spots” där parasitförekomsten är hög är det inte samma områden där vi plockar bär, dvs hyggen eller fullvuxen skog.

−  Som jag ser det är alltså risken oerhört låg både för att hundar och att vi själva ska smittas. Om man är orolig kan man undersöka parasitförekomsten och/eller avmaska sin hund, tycker Johan Höglund.

Växer som en cancer under många år

Infektion hos människor är lyckligtvis ovanlig, tack vare att vi inte är en naturlig del i bandmaskens livscykel och att vi har därmed en stark immunitet. Hos människor växer parasiten i levern, eller möjligen lungorna, som en cancer, långsamt och under många år. Som tur är finns det numera bra behandlingsalternativ, för obehandlad är infektionen dödlig. Om man blir smittad är det alltså viktigt att få behandling. Enligt Internetmedicin.se har medelöverlevnaden efter diagnos ökat från 3 till 20 år sedan 70-talet.

Enligt Jordbruksverkets information om dvärgbandmask visar inte smittade rävar och hundar några symtom, medan en smittad människa får symtom från det drabbade organet när masken vuxit sig tillräckligt stor, vilket tar ca 10–15 år från smittotillfället.

Spridningen i Sverige kartlagd

När faktumet att dvärgbandmasken hade tagit sig i Sverige stod klart var det nödvändigt att kartlägga parasiten. I samband med den första upptäckten påbörjade Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) en riksomfattande övervakning av parasitförekomsten hos rävar. Av nästan 3 000 rävar som sköts under 2011 var det bara tre som var smittade. Utifrån detta har man ansett att parasitens utbredning i Sverige är liten, men hur skulle den komma att bete sig i svenska förhållanden? Bland annat var det inte känt vilka mellanvärdar parasiten har i vår svenska natur. För att reda ut olika svenska gnagararters roll i parasitens livscykel startade 2013 fältstudier på fyra platser i Sverige. Studien, som går under namnet EMIRO, är ett EU-projekt koordinerat av Johan Höglund.

– I ett land där rävens dvärgbandmask har väldigt begränsad utbredning är det svårt, men viktigt, att hitta de platser där förekomsten ändå kan vara jämförelsevis hög. Genom vår forskning har vi nu har en strategi för hur detta arbete bör bedrivas, säger Andrea Miller, doktorand i EMIRO-projektet med sin hemvist på institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap i ett tidigare pressmeddelande från SLU.

Andrea Miller har i sin avhandling undersökt hur överföringen av rävens dvärgbandmask går till, med särskilt fokus på gnagarnas roll i parasitens livscykel. Resultaten tyder på att vattensork och åkersork är de viktigaste mellanvärdarna i Sverige. En annan viktig upptäckt i projektet var att parasiten finns i områden där den inte var känd sedan tidigare, i närheten av Vetlanda/Växjö och Gnesta/Nyköping.

– Våra slutsatser inom EMIRO är resultat av ett fruktbart fakultetsövergripande samarbete mellan VH- och S-fakulteten, där den senare bidrog med gnagare som samlats in inom ramen för ett Foma-program lett av Gert Olsson, på institutionen för vilt, fisk och miljö, säger Johan Höglund.

Metoderna som Andrea Miller har använt i projektet visade sig dessutom vara effektiva och skulle kunna utvecklas ytterligare för att till exempel ta reda på om dvärgbandmasken finns i andra områden, exempelvis i Norrland.

Kan ha funnits här sedan istiden

En annan fundering som många har är hur vi fått in rävens dvärgbandmask i vårt land. Rykten säger att den överhuvudtaget inte har funnits här tidigare och att importerade hundar är de skyldiga till spridningen. Johan Höglund vill avvisa detta rykte som ogrundat.

– Jag anser att den istället har funnits på en låg nivå i Sverige sedan den senaste istiden. Vi har helt enkelt inte drabbats av den på samma sätt som övriga Europa eftersom våra sorkarter inte är lika optimala som deras, är Johan Höglunds förklaring.

Bärplockningen är ohotad

Vi vet alltså betydligt mer idag än för fem år sedan om den lilla parasiten som så många fruktar.

Det föreligger inget akut hot mot våra bärpauser i skogen, våra hundar blir inte sjuka av parasiten och framför allt – om vi mot förmodan skulle bli smittade så finns dessutom behandling att få.