Ur SLU:s kunskapsbank

Allemansrätten och bären - vem ska äga "skogens röda guld"?

Senast ändrad: 15 november 2018

Allemansrätten kontra äganderätten, med bärplockningen i fokus, har varit ett konflikttema i den svenska skogen i mer än 100 år. Under det senaste decenniet har tvisterna förstärkts i takt med att bärindustrin sett nya affärsmöjligheter inom lönsamma områden som medicin, kosttillskott och kosmetika.

lingon Vaccinium vitis-idaea

Foto Mats Hannerz.

Mer än halva Sveriges yta är täckt av skog och mer än 80 procent av denna skog är privatägd. Samtidigt har vi en allemansrätt med rötter tillbaka till tidig medeltid. Själva benämningen ”Allemansrätt” började användas i mitten av 1900-talet och definieras som ”vars och ens begränsade rätt att få färdas över andras mark och vatten, åtminstone till fots, och stanna där en kort tid.” Bär definieras i ekonomiska och politiska sammanhang som NTFP:s, det vill säga ”biologiska material, undantaget ved, som tas ur skogen för människans användning”. Uttaget av bär, blommor och svampar är i princip fritt, till skillnad från exempelvis nötter, kåda eller torv.

Skogens röda guld

Genom studier och analyser av skriftliga källor, daterade från 1899 till 2011, har Future Forests kartlagt den historiska utvecklingen av konflikten mellan äganderätt och allemansrätt i skogen. Konkurrensen om bären är nyckelfrågan som får illustrera förändringar i synen på allemansrätten och eventuella regleringar av densamma.
Svenska lingon var en storsäljande exportvara, speciellt till den tyska syltindustrin, under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Den tidens bärindustri hävdade till och med att ”skogens röda guld” (lingonen) skulle kunna konkurrera ut ”skogens guldåder” (veden).

Efter andra världskrigets slut, när välståndet ökade och behovet av självhushåll minskade, kom konflikterna om skogens bär i skymundan.

När finska och norska medborgare på 1980-talet började plocka hjortron i stor skala i norra Sverige blev frågan åter aktuell, nu med fokus på kommersiell exploatering av allemansrätten.

EU stärkte äganderätten

Sveriges inträde i EU på 1990-talet innebar förändringar i den svenska konstitutionen och den privata ägande-
rätten stärktes. Men samtidigt skrevs också ett formellt erkännande av allemansrätten för första gången in i samma konstitution. Nu kom utomhusaktiviteter kopplade till turism allt mer upp på agendan, tillsammans med bärplockningen. 1998 lagstiftades om ett miljöansvar för såväl organisatörer av tävlingar och hajker som för bärplockare.

Under början av 2000-talet har bärindustrins struktur förändrats i och med nya affärsmöjligheter inom lönsamma områden som medicin, kosttillskott och kosmetika och tvisterna om allemansrätten har tilltagit parallellt med den utvecklingen.

Något förenklat kan vi konstatera att de som i första hand försöker begränsa allemansrätten är medlemmar i partier på högerkanten som vill främja markäga-rens rätt. Trots detta har motioner i riksdagen om restriktioner i allemansrätten inte fått stöd av småbrukare som haft parlamentarisk möjlighet att påverka.

Dagens debatt äger till största delen rum utanför riksdagen. En central aktör är Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), som under tidigt 2010-tal lanserade en kampanj för ökade restriktioner gällande kommersiell exploatering av allemansrätten. LRF:s förslag får stöd av andra markägarorganisationer, men starkt motstånd från turismsektorn och miljöorganisationer. Den svagaste parten i debatten är de utländska bärplockarna och bärindustrin, som saknar en stark, sammanhållen representation.

Klyfta mellan markägare och bärplockare

Den omstridda allemansrätten har sålunda skapat en klyfta mellan markägarorganisationer och högerinriktade partier å ena sidan och miljöorganisationer och turistorganisationer å den andra. Samtidigt visar analyser av aktuella och historiska debatter i ämnet att idén om en allmän tillgång till natur och mark har ett brett stöd.

Förslagen för att hantera konflikter i detta scenario spänner över en skala från lagstiftning och statlig styr­ning till frivilliga system som bygger på självreglering och rådgivning. LRF förespråkar statlig styrning – vilket man annars inte vill ha när det gäller exempelvis miljöpåverkan inom skogsbruket.  Miljöorganisatio-
nerna, som å sin sida brukar förespråka striktare regle-​ring i miljöfrågor, vill ha icke-bindande regler när det gäller allemansrätt.

På global nivå finns diskussioner om att ”översätta” skogens FSC-certifiering också till skörd av NTFPs. Det är dock tveksamt om detta skulle tillfredsställa de intressenter som söker en starkare statlig styrning. Det är också tveksamt om bärindustrin, med dess brist på samordning, skulle klara att initiera en certifieringsprocess.

Vilda bär har ett värde som kan komma att öka i framtiden. Därmed finns ett behov av att utveckla en integrerad skogspolitik som omfattar även andra råvaror än trä. Men med tanke på den långa tvisten mellan företrädare för privat äganderätt och företrädare för allmänhetens intressen kan vi troligen vänta oss en kompromiss snarare än en slutlig lösning på konflikten – kanske med inslag av något slags certifiering.

Referenser

Sténs, A. & Sandström, C. 2013. Divergent interests and ideas around property rights: the case of berry harvesting in Sweden. Forest Policy and Economics, volym 33: 56-62.

Sténs, A. & Sandström, C. 2013. Konflikten kring bärplockning är av gammalt datum. Skogshistoriska sällskapets årsskrift. Skogshistoriska Sällskapet: Falun.

Sténs, A. & Sandström, C. 2014. Allemansrätten: hinder eller möjlighet för grönt entreprenörskap? I: Susanna Lundqvist och Lena Johnson (red.) Skogens sociala värden: forskningen visar vägen. Sveriges Lantbruksuniversitet, Alnarp.

Sténs, A. & Sandström, C. (manus). Allemansrätten in Sweden: a resistant custom, Landscapes

/ Text Anna Sténs och Camilla Sandström

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2014:3


Kontaktinformation
Sidansvarig: annika.mossing@slu.se