Ekologiska risker med nya trädslag

Hybridaspen riskerar att hybridisera med vanlig asp. Den biologiska mångfalden bör däremot gynnas jämfört med monokulturer av gran. Foto Mats Hannerz.

Den svenska skogen är till över 80 % uppbyggd av trädslagen gran och tall. Lägger vi till björken så når vi upp till hela 93 % av det samlade virkesförrådet. Gran och tall fungerar bra, de är naturligt anpassade till vårt ekosystem, och vi har lärt oss att utnyttja dem i de industriella processerna. Varför då experimentera med fler arter, varav många inte är naturliga i svensk miljö?

Alltid flyttat träd

Människan har alltid flyttat träd och andra grödor. Skälen har varit många – nya trädslag kan stå för ut­smyckning på tomter och i parker, grödor ger produkter som inte kan ersättas med inhemska arter, och nya arter kan ibland producera bättre än de ursprungliga.

Det svenska skogsbruket har ”berikats” med flera nya trädslag under det senaste århundradet. I våra skogar, och särskilt i närheten av bebyggelse, hittar man gamla lärkar, popplar och douglasgranar, men oftast bara i begränsad omfattning. I och med 1970- och 80-talens storskaliga plantering av contortatall har nya trädslag fått en mer praktisk betydelse. Idag är contortatallen vårt tredje största barrträd, och vårt sjunde största trädslag, i samma storleksordning som bok.

Andra trädslag som planteras i större skala idag är hyb­ridlärk, sibirisk lärk, hybridasp, Douglasgran och Sitka­gran. Lärkarna räknas i skogsvårdslagen som inhemska då de växte i Sverige före istiden. De andra arterna är dock införda från andra kontinenter. Introduktionen av nya trädslag motiveras ibland med riskspridning. En ensidig odling av gran kan göra skogen sårbar för klimatförändringar, stormskador och insektsangrepp. Men ger nya trädslag bara en positiv spridning av riskerna eller är det nya risker som introduceras?

Risk för invasivitet

Det finns åtskilliga exempel i världen på att introducerade trädslag blivit ”invasiva”. Det betyder att de har förmåga att sprida och etablera sig i nya miljöer på bekostnad av inhemska arter. Av världens trädslag räknas ungefär 400 arter som potentiellt invasiva. Bland barrträden har det visat sig att flera kommersiellt använda arter är särskilt benägna att bli naturaliserade och invadera nya miljöer.

Det är viktigt att skaffa så mycket kunskap som möjligt om de ekologiska riskerna innan storskaliga introduktioner görs.

Future Forests utvärderade de potentiella riskerna med att införa fyra exotiska trädslag i större skala i södra Sverige. Analysen utgick från scenariot att en betydande andel av den mark som idag är planterad med gran ersätts av antingen sykomorlönn, Douglasgran, hybridasp eller hybridlärk.

De ekologiska riskerna utvärderades för ett antal frågor:

1. Hur förändras artsammansättningen och mångfalden för olika skogsberoende organism­grupper?
2. Finns det risk att trädslaget blir invasivt?
3. Finns det risk för hybridisering med inhemska trädslag?
4. Ökar risken för skador och utbrott av patogena svampar och insektsskadegörare?

Här sammanfattar vi riskerna för de studerade träd­slagen. En utförligare beskrivning finns i Felton et al. (2013).

Hybridasp

Den största ekologiska risken är, enligt vår bedömning, att hybridaspen ska hybridisera med vanlig asp. En utspädning av aspgenomet och en spridning av invasiva hybrider kan bli oönskade konsekvenser av en mer storskalig plantering av hybridasp.

Effekterna på biologisk mångfald bör vara positiva jämfört med monokulturer av gran, både på bestånds- och landskapsnivå. Under etableringsfasen får undervegetationen chans att utvecklas, och när aspen blir äldre gynnas många organismer som är beroende av både levande och död asp.

De genotyper av hybridasp som odlas verkar vara mer resi­s­tenta mot skadegörare men det kan naturligtvis leda till utveckling av anpassningar hos skadegörarna. De flesta insekter och svampar som är skadegörare idag anses kunna hanteras eller orsaka tolererbara skador.

Douglasgran

Douglasgranen anses som en högriskart när det gäller invasivitet samt svamp- och insektsskador. De faktiska riskerna är också svåra att bedöma, det råder en hög grad av osäkerhet i skattningen.

I Sverige har vi hittills inte sett tendenser till invasivi­tet, men det finns tydliga exempel från kontinentala Europa.

Den biologiska mångfalden påverkas generellt negativt.

Det finns ett antal skadeinsekter och svampsjukdomar som har potential att bli allvarliga skadegörare på Douglasgran. Snytbaggen är ett exempel. Problemen med skyttesvampen Phaeocryptopus gaeumannii verkar öka globalt, och orsakar stora problem i delar av USA och på Nya Zeeland.

Sykomorlönn

Sykomorlönnen anses vara en introducerad art i Sverige men den kom hit redan under 1800-talet och blev snart naturaliserad. Det finns idag drygt 140 hektar skogsmark planterad med sykomorlönn. Arten anses kunna sprida sig in i Sverige på naturlig väg.

Den största ekologiska risken är artens förmåga att vara invasiv, något man redan kunnat konstatera i Sverige. När den väl är etablerad är den svår att utrota med normal röjning eller avverkning, eftersom den skjuter nya stubbskott med stor kraft.

Risken för hybridisering är liten eftersom det finns naturligt utvecklade genetiska barriärer till närstående arter.

Riskerna för skadegörare anses vara låga. Vissa svamparter kan dock växa på sykomorlönn och skulle kunna sprida sig in i bestånd med mer känsliga träd. Hur inhemska skadeinsekter skulle reagera om det planterades stora bestånd med sykomorlönn är svårt att förutse. Om arten blir vanlig ökar också risken attinsektspopulationer byggs upp och orsakar skador.

Den biologiska mångfalden bör kunna gynnas av sykomorlönn i jämförelse med monokulturer av gran. Trädslaget erbjuder resurser för ett stort antal arter och släpper ner ljus till marken.

Hybridlärk

Hybridlärken har i stort sett samma skadegörare som andra europeiska lärkträdsarter. Vissa har potential att orsaka allvarliga skador, t.ex. snytbagge, lärkborre och rotröta. Det finns en potentiell risk associerad med patogener av släktet Phytophthora. I Storbritannien har japansk lärk drabbats av stora utbrott, men om hybridlärken är mottaglig eller inte är för närvarande inte känt.

Risken för invasivitet är medelhög.

Hybridiseringsrisken är obefintlig eftersom det inte finns några inhemska närstående arter.

Den biologiska mångfalden bör påverkas positivt genom att undervegetationen är mer utvecklad i ett lärkbestånd jämfört med ett granbestånd.

Referens

Felton, A.M., Boberg, J., Björkman, C., Widenfalk & O. 2013. Identifying and managing the ecological risks of using introduced tree species in Sweden’s production forestry. For. Ecol. Manage. 291: 181-189.

/ Text Christer Björkman, Adam Felton, Johanna Boberg och Olof Widenfalk

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2013:5