Fungerar Flakaliden i praktiken?

Gödsling. Foto Björn Svensson, Skogenbild.

Skogsstyrelsen beslutade år 2007 att en miljöanalys måste utföras innan metoden får en mer allmän tillämpning. Miljöanalysen redovisades hösten 2009 och var en av orsakerna till att Skogsfakulteten fick MINT-uppdraget (Möjligheter till INTensivodling) av dåvarande jordbruksdepartementet. De båda analyserna samt nya data har utgjort bakgrundsmaterial till den översyn av dagens gödslingsrekommendationer som Skogsfakulteten fick i uppdrag av Skogsstyrelsen och som blev klar 2012. Bollen ligger nu hos Skogsstyrelsen.

Ett tänkt gödslingsprogram vid behovsanpassad näringstillförsel är att första gödslingen sker vid 2–4 meters medelhöjd och därefter gödslas beståndet vartannat år tills dess att det sluter sig. Därefter sker gödsling vart 7:e till vart 10:e år i likhet med traditionell gödsling. I metoden ingår att gödsla 1–3 gånger efter att beståndet slutit sig. Sista gödslingen bör ske minst 7 år innan slutavverkning. Den totala mängden kväve som tillförs under en hel omloppstid blir 800–1500 kg N per hektar, där ca ¾ tillförs i ungskogen.

Skötseln vid behovsanpassad gödsling skiljer sig något från traditionellt granskogsbruk. Vid behovsanpassad gödsling förespråkar man i större utsträckning markberedningsmetoder och plantmaterial som ger ännu snabbare plantutveckling med högre överlevnad än vid traditionellt granskogsbruk. Man avser också ha större plantförband och färre gallringar jämfört med traditionellt granskogsbruk.

För att begränsa risken för kväveläckage bör inte bara stamved skördas utan också GROT (GRenar Och Toppar). Det gör att mer av det tillgängliga kvävet förs bort från det avverkade området.

Den ökade tillväxten vid behovsanpassad gödsling beror på att beståndet snabbt bygger upp en stor barr­massa och att ungdomsfasen förkortas kraftigt. Tillväxt­ökningen varierar beroende på ursprungsbonitet och var i landet man befinner sig.

Nya försöksserier med behovsanpassad gödsling av gran (15 försök) har visat att de höga produktions­nivåerna i tidigare försök med denna typ av gödslings­program (Stråsan, Flakaliden och Asa) inte är en tillfällighet (figur 1). Tillväxten efter 10 års gödsling, där produktionsnivåerna sannolikt inte har nått sin kulmen ännu, är lika eller högre jämfört med tidigare försök. Södra Norrland verkar vara det område i Sverige där mertillväxten blir som störst och det stämmer väl överens med tidigare uppskattningar. Försöken med behovsanpassad gödsling visar att gödsling i granungskog kan ske vartannat år med samma produktionsnivå som gödsling varje år, vilket förstås har stor betydelse för lönsamheten i åtgärden. Vid gödsling vart tredje år verkar man dock tappa i tillväxt (figur 1).

Vid praktisk storskalig tillämpning kommer behovsanpassad gödsling inte att ge samma höga tillväxt som i försöken. Om man räknar med medelproduktionen för en hel omloppstid bör man även räkna tiden innan man börjar gödsla, vilket sänker medelproduktionen.

I modellberäkningar har behovsanpassad gödsling ökat medelproduktionen för en omloppstid med 3.5–5.5 m³sk per hektar och år. Om 1.2 milj. hektar, dvs. 5 % av Sveriges skogsmarksareal, skulle tas i anspråk för behovsanpassad gödsling skulle det kunna öka den årliga stamvolymstillväxten med 4.2–6.6 milj. m³sk.

Ekonomin vid behovsanpassad gödsling är avgörande för om skogsskötselmetoden kommer att tillämpas i svenskt skogsbruk. I en nuvärdeskalkyl ger konventionell gödsling bättre förräntning än behovsanpassad gödsling där gödslingskostnaderna kommer tidigare under omloppstiden. Detta vägs delvis upp av den höga arealproduktionen och den kraftigt förkortade omloppstiden vid behovsanpassad gödsling. I likhet med konventionell gödsling kan man inom storskogsbruket låta bli att belägga gödslingen med någon räntekostnad. Orsaken är att för markägare med stort skogsinnehav kan mertillväxten som gödslingen ger upphov till tas ut samma år i ett annat bestånd.

En nackdel med konceptet är att det är till en början resursintensivt om man ska bedriva det i stor skala och man kan se det som att man tar en större risk ifall något skulle hända.

Forskningen har belyst många olika positiva och ne­gativa aspekter med behovsanpassad gödsling, och detta har i huvudsak gjorts på beståndsnivå. Effekterna på landskapsnivå vet vi mindre om och kan i vissa fall bara gissa oss till. Därför bör behovsanpassad gödsling testas i större operationell skala. Under vägens gång är det då möjligt att anpassa konceptet genom adaptiv skogsskötsel.

Figur 1. Behovsanpassad gödsling i gran. Intervallförsöken startade 2001 och gödslades första gången 2002 (alla behandlingar) för försökslokalerna i Bräcke (Jämtland), Grängshammar (Dalarna), Mölnbacka (Värmland), Valbo (Gästrikland) och Ebbegärde (östra Småland). Revisionen utfördes hösten 2011 för gödsling varje år (F1), gödsling vartannat år (F2) och gödsling vart tredje år (F3), och jämfördes med ogödslad kontroll (C). Tillväxten är periodisk löpande tillväxt (m³sk per ha och år) för 5-års-perioden 2006-2011.

Johan Bergh. Foto Mats Hannerz.

/ Text Johan Bergh

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2013:1