Ur SLU:s kunskapsbank

Mångbruk i skogen är ingen ny idé

Senast ändrad: 12 oktober 2015

Idag diskuteras mångbruk i skogen som om det vore en ny innovation. I den svenska betydelsen innebär mångbruk att skogen utnyttjas till något mer än bara virkesproduktion. Det som dagens debatt bortser från är att mångbruk har en mycket lång tradition i praktiken. Det är inget udda och nytt, utan snarare – historiskt sett – en återgång till ett mångsidigt nyttjande av skogen och skogsmarken.

timmerhus

Stängsel, byggnadsvirke och takbeläggning, bara några av alla produkter där jordbruket var beroende av skogen. Foto Lars Löthman, Kulturmiljöbild.

När svenskar internationellt uttrycker sig i tal och skrift om 2000-talets mångbruk i den svenska skogen översätts det ofta till engelskans multiple-use. Här blir det genast fel, idéhistoriskt sett, eftersom multiple-use redan är ett klart definierat begrepp med bestämt inne–håll i internationella, skogliga sammanhang.

Skiljer sig från amerikanska “multiple-use”

Idéerna bakom begreppet multiple-use kommer från USA och har styrt hur de amerikanska statsskogarna ska skötas sedan 1905. Dessa kodifierades i amerikansk lagstiftning på 1960-talet och spreds via en internationell skogskonferens år 1960 med temat Multiple-use on forest land, där USA stod som värd. Via denna konferens presenterades det amerikanska begreppet multiple-use även för svenskt skogsbruk (Domänverket och skogsbolagen).

Begreppet fick aldrig fäste i Sverige. Ett skäl var att både skogsbruket och den statliga administrationen var överens om att den produktiva skogsmarkens främsta syfte var att producera virke. Ett annat skäl var att dessa bägge också ansåg att det moderna virkesproduce–rande skogsbruket som införts efter andra världskrigets slut (1948) också tillät andra bruk av skogsmarken. Vår allemansrätt, kodifierad i svensk lag redan 1940, tillät ju redan rekreation som promenader, bärplockning och övernattning. En ytterligare bidragande skillnad mellan USA och Sverige var (och är) att vår allemansrätt omfattar alla skogar medan U.S. Forest Service på 1960-talet var den enda överstatliga organisation som kunde tillmötesgå önskemålen om rekreation för samtliga USAs medborgare, tack vare sitt förvaltningsansvar för statskogarna.

Begreppet Multiple-use innebär i sin moderna tappning ungefär som följer: ”ett skogsbruk som kombinerar två eller fler mål, till exempel produktion av virke, foder, bete (tamdjur), naturlig miljö för det vilda, landskapseffekter, skydd mot översvämning och erosion, rekreation och skydd av vattentäkter.”  Det mål eller de mål som ger störst nytta för flest människor skall prioriteras i det enskilda fallet av U.S. Forest Service. I jämförelse framstår 2000-talets svenska begrepp mångbruk som lösligt och diffust definierat.

En ytterligare skillnad mellan det amerikanska multiple-use och svenska förhållanden är att det förstnämnda innebär ett ansvarstagande för skydd mot erosion och skydd för vattentäkter. Det är uppgifter som aldrig varit aktuella för svenska skogsvårdande myndigheter, delvis på grund av vårt klimat. Istället är det skogsbrukets inverkan på vattenkvaliteten (kalhuggning, markberedning, dikning och gödsling) som varit föremål för miljörörelsens farhågor (SNF). Skogens möjligheter att borga för rent vatten i ekosystemen brukar i Sverige sorteras in under begreppet ekosystemtjänster, inte mångbruk.

Mångbruk i mitten av 1800-talet

Via Ludvig B Falkmans debattskrift Om Swenska skogarnas nuwarande tillstånd och deras inflytande på landets framtid från 1852, identifieras det historiska skogsutnyttjandet i Sverige vid 1800-talets mitt. Stora exportförhoppningar ställdes till de hittills outnyttjade men enorma skogsresurserna i Norrlands inland, som heller inte hyste någon fast jordbrukande befolkning. Lika stora farhågor för skogsbrist ställdes för landets tättbefolkade slättområden där virkesbrist i slutändan skulle göra jordbruk och därmed uppehälle omöjligt. För landets bergslager påpekades vikten av skogen som energikälla. Utan gruvved och träkol – ingen stångjärns-
export.

I Falkmans beskrivning var landets skogsutnyttjande övervägande agrart betingat (ingen avverkning i Norrlands inland ännu) och det enda industriella inslaget var det regionala bergsbruket. Sveriges befolkning bestod till 90 % av bönder och det är deras mångsidiga nyttjande av skog och skogsmarken som sedan Falkman beskriver. Först och främst kommer husbehovsveden uppdelad på brännved, hägnadsvirke, slöjdvirke och sist i dignitetsordningen byggnadsvirke (timmer). I sentida skattningar har brännvedens andel satts till mellan 65 -75 % av den totala volymen husbehovsved.

Den andra stora och yttäckande agrara användningen av skogsmarken var bete. Alla kreatur i Sverige måste gå på utmarksbete fram tills att ängarna var slagna och åkermarken skördad. Först därefter släpptes djuren in på inägorna. Det tredje stora nyttjandet var det omfattande svedjebruket i landets skogsbygder. Med svedjebruket skapades betesbegärliga ytor som en biproduktsedan själva odlingen lagts ner, vanligen efter två år. Falkman var mycket negativt inställd till både skogsbete och svedjebruk. Dessa tärde på skogen och försvårade skogsåterväxten. Falkman propagerade här för kalhyggesbruk samt vallhjon för att komma till rätta med problemet. Vallhjonet kunde se till att hygget inte betades förrän skogsåterväxten hade nått utom betesdjurens räckhåll. Det fanns då ingen lag som kunde hindra bönderna att beta sina djur i egen skog. Falkman ansåg det också vara för virkesödande att hägna svedjorna med gärdesgårdar.

Bete och brännved försvinner

Både skogsbetets och husbehovsveden hade en topp vid sekelskiftet 1900 för att sedan gradvis minska och i princip helt upphöra vid seklets mitt. Brännveden hade då ersatts med fossila bränslen, först i städer och sedan på landsbygden. Även hushåll med tillgång till egen skog gick över till brännolja vid 1960-talets början.

Skogsbetets avtagande hängde samman med att svenskt jordbruk sedan 1880-talet av internationella konjunkturer blivit mer animalieinriktat. Smör blev den största exportprodukten samtidigt som en ökande stadsbefolkning i Sverige höjde den inhemska efterfrågan på mejeriprodukter. Landets kobesättningar blev i allt högre utsträckning anslutna till andelsmejerier där mjölkleverantören fick betalt efter vikt, protein och fetthalt. Därmed blev det viktigt att korna fick bra och näringsrikt foder året om, och under 1900-talets första hälft fick korna gradvis också övergå till att beta inhägnade och särskilt anlagda betesvallar, istället för att gå på magert skogsbete.

Tidiga tankar om uthålligt skogsbruk

Vid sekelskiftet 1900 hade exploateringen av Norr-lands skogar pågått i 50 år. Sågverksnäringen ansågs inte kunna expandera mer i och med att timmerresurserna redan utnyttjades fullt ut. Skogsbruket själva (industri, skogsforskare och yrkesutövande jägmästare) hade vid samma tid bildat Svenska skogsvårdsföreningen, SSF. SSF introducerade begreppet intensivt skogsbruk som något som föreningens medlemmar skulle verka för. Intensivt skogsbruk skulle vara uthålligt – man skulle inte hugga mer än tillväxten. För det krävdes en riksskogstaxering för att se hur mycket skog som egentligen fanns och hur snabbt den växte.

Intensivt skogsbruk innehöll också tanken att inga klenare dimensioner skulle avverkas annat än som ”ändamålsenlig” gallring. Gallringsvirkets avsättning i Norrland krävde att en massaindustri byggdes ut även där. Landets massa- och pappersbruk hade tidigare huvudsakligen etablerats i Svealand och Götaland. Ett tredje mål var att större andelar än hittills av föryng-ringarna skulle bestå av sådder eller planteringar. Alla dessa tre mål inramades av den skogslagstiftning som skulle verka i samma riktning.

“Modernt skogsbruk” - virkesproduktionen i första rummet

Vid ingången av 1950-talet var alla SSFs mål uppfyllda. Alla Sveriges skogar, oavsett ägarkategori, kunde nu i teorin börja betraktas som enbart producenter av industrivirke (massaved och timmer), även de 50% av landets skogsmark som ägdes av bönder. SSF lanserade ett nytt koncept åren efter andra världskrigets slut – modernt skogsbruk – vilket hade stöd i 1948 års skogsvårdslag som implicit föreskrev kalhyggesbruk med efterföljande sådd eller plantering. Härpå följde en ca fyra decennier lång epok där den förhärskande uppfattningen från både skogsbruk och stat var att skogsmarken huvudsakligen var källa för industriråvara.

Det moderna skogsbruket med kemikalieanvändning, kalhyggen, markberedning, dikning, tunga maskiner etc. mötte kritik främst från miljörörelsen med början under 1960-talet men mycket tydligt först från 1970.  Under 1980-talet blev det ett hett politiskt ämne, nationellt såväl som internationellt. Brundtlandrapporten 1987 (FN) ledde vidare till Riokonferensen 1992 (FN) där Sverige skrev på fördraget om biologisk mångfald. Biologisk mångfald hade då i samhällsdebatten fått ett annat och vidare innehåll än det ursprungligt rent ekologiska (antal arter/yta).

Begreppet uthållig (som i uthållig samhällsutveckling) blev mer eller mindre liktydigt med biologisk mångfald. Utan biologisk mångfald kunde ingenting karaktäriseras som uthålligt. Detta rimmade ju illa med det svenska skogsbrukets definition av uthålligt skogsbruk, vilken går tillbaka till 1900-talets början och sedan dess också så gott som konsekvent genomförts fram till idag.

1990-talet, tillbaks till “mångbruk”

Ur samhällets synpunkt avslutades därför epoken där skog enbart sågs som industriråvara i och med 1994 års skogsvårdslag, något som svenskt skogsbruk har fått anpassa sig till. I lagens portalparagraf jämställs virkes-
produktionen värde med alla andra värden i skogen. En certifiering av skogsmarken efter internationellt mönster vidtogs för att möjliggöra fortsatt export samtidigt som riksdagen vid 1990-talets slut antog ett antal miljömål vilka skulle styra landets framtida utveckling, där ett antal rör skogsbruket.

Många av de ”andra” värden som skogen och skogsmarken hyser enligt skogsvårdslagens formuleringar hade under 1900-talets andra hälft redan fångats upp av andra lagar och annan administration än den rent skogliga. Vad som återstod för Skogsstyrelsen var att beskriva skogens sociala värden, vilket gjordes vid ingången av 2000-talet. Rent praktiskt kom det att innebära att den stadsnära skogens betydelse för vardagsrekreation lyftes fram under knappt ett årtionde och därmed inte i egentlig mening påverkade andra skogs-ägare än de allmänna, främst kommuner.

1990-talet var också det årtionde då ett nygammalt historiskt nyttjande av skogen – biobränslen – återkom. Råolja och sedan kärnkraft under 1900-talets andra hälft, vid sidan av en kontinuerlig vattenkraft-
utbyggnad, hade ju gjort skogen inaktuell som energikälla på samhällsnivån. En energipolitisk uppgörelse i riksdagen innebar att biobränslen ansågs som ett möjligt energipolitiskt storskaligt alternativ. Delar av skogsindustrin strävade bitvis emot fram till dess att det stod definitivt klart (2010) att kärnkraften inte skulle påverkas och därmed inte elpriset av biobränslets införande i energisystemet.

Från äldre till modernt mångbruk

I ett försök att sammanfatta de ovan beskrivna 150 årens svenska skogshistoria ur ett mångbruksperspektiv – alltså ett mångsidigt nyttjande av skogen och skogsmarken – konstateras följande:

Inledningsvis dominerar det agrara nyttjandet (husbehovsved, skogsbete, och svedjande) även om bergsbruket regionalt medför ett slags protoindustriellt utnyttjande av skogen därutöver. Nyttorna brännved, gruvved och träkol står här för det storskaliga energiutnyttjandet. Här är brännveden till volymen den största nyttan i energiutnyttjandet.

Vid 1950-talets början har de agrara nyttorna helt försvunnit och gör det möjligt att ensidigt betrakta all skogsmark, oavsett ägare som en industriråvara, timmer och massaved. Industriråvaru​epoken får sitt definitiva ideologiska slut med 1994 års skogsvårdslag, följt av certifiering och miljömål. 1990-talet återför nyttan av skogen som storskalig energikälla i energisystemet.

Under och även efter industriråvaruepoken har även rekreationsnyttan funnits med i form av allemansrätten, även om den inte varit en lika framträdande som timmer och massaved. Det svenska mångbruksbegreppets inverkan på framtida skogliga nyttor är oklar för närvarande men öppnar ändå för en diskussion om vad som kan anses vara en skoglig nytta. Härvidlag finns en möjlighet till en mycket vidare definition av nyttor än det amerikanska multiple-use.

Referens

Kardell, Ö. & Bishop, K. manus. Multiple-use and Swedish forest history.

/ Text Örjan Kardell och Kevin Bishop

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2014:3


Kontaktinformation
Sidansvarig: annika.mossing@slu.se