Vattendirektivet i skogen - en historia om samverkan

Senast ändrad: 11 oktober 2015

EU:s vattendirektiv är ett ambitiöst rättsligt ramverk som har potentiellt stor inverkan på skötseln av den svenska skogen. Direktivet slår fast att alla europeiska vatten ska uppvisa god ekologisk status 2015, och det ska vara fullt genomfört 2027. I Sverige sker processen i samverkan mellan flera olika aktörer.

Stenen speglar sig i vattnet. Illharjens naturreservat, Vetlanda.

Foto Mats Hannerz.

Det är de enskilda länderna som har till uppgift att fylla vattendirektivets ramar med konkret innehåll. Hur ska exempelvis ”god ekologisk status” definieras och hur ska olika aktörer styras för att uppnå målen?

När det gäller hur strukturen för vattenarbetet ska se ut innehåller direktivet däremot ganska tydliga instruktioner; den ska bygga på ekologisk grund, baserad på olika vattenavrinningsområden. Detta har för Sveriges del resulterat i fem regionala, länsövergripande vattenmyndigheter.

Frihet i genomförandet

Medlemsstaterna har således stor frihet när det gäller genomförandet av direktivets mål. Den här studien av implementeringsprocessen i Sverige (Keskitalo och Petersson 2012) fann att den statliga styrningen (lagar och regler) i allt högre grad fått kompletteras med privata och ideella aktörer. Resultaten visar att de rättsliga styrmedlen har relativt liten betydelse i sammanhanget och att genomförandet av vattendirektivet i Sverige till stor del bygger på etablerade statliga åtgärder. Med andra ord bygger samarbetet mellan olika aktörer på olika nivåer snarare på svenska system än direkt på EU:s ramverk, vilket ger privata aktörer och industri relativt stor frihet. Detta ligger också i linje med den delvis avreglerade svenska skogspolitiken.

Bredden inom vattendirektivet betyder i konsekvensens namn att genomförandet kan utformas på helt andra sätt i andra länder.

För skogsbrukets del pekar Skogsstyrelsen bland annat ut buffertzoner som en viktig åtgärd för att minska läckaget av näringsämnen till vattendrag i samband med avverkning. Detta överensstämmer med tidigare åtgärder, även om vattendirektivet ökat fokus på just vattenfrågorna. Våra intervjuer med representanter för myndigheter, skogsnäring och miljörörelse visar att de vänder sig emot bland annat externa beslut om hur buffertzoner ska se ut och menar att de lokala förutsättningarna måste styra utformningen av de olika buffertzonerna.

Hög certifieringsnivå

En lägstanivå för hänsyn vid vattenpåverkande aktiviteter i skogen finns angiven i svensk skogslagstiftning. Målsättning och förväntade resultat ligger dock på en betydligt högre nivå. Sverige har bland de högsta andelarna certifierad skog i världen och certifieringsreglerna går längre än skogslagstiftningen när det gäller hänsyn till skogsbrukets påverkan på vattnet. I praktiken – givet de beslut som Sverige tagit om hur vattendirektivet ska implementeras – är det alltså till stor del privata aktörer som avgör vilket resultat som kan åstadkommas.

I slutändan blir det alltså traktdirektiven från skogs­ägaren till entreprenören samt användningen av nya modeller (exempelvis blå planer) som avgör bland annat hur buffertzonerna kommer att se ut. Utbildning och information till skogsägarna blir därför nyckeln till att föra intentionerna i Skogsstyrelsens förslag vidare.

Referens

Keskitalo, E. C. H. & Pettersson, M. (2012).  Implementing multi-level governance? The legal basis and implementation of the EU Water Framework Directive for forestry in Sweden.  Environmental Policy and Governance 22 (2): 90–103

/ Text Carina Keskitalo och Maria Pettersson

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2013:6


Kontaktinformation
Sidansvarig: annika.mossing@slu.se