Kalkning av sjöar och vattendrag för att motverka försurningen från surt regn är en av de största miljövårdssatsningarna i Sverige. För närvarande kalkas det för 165 miljoner kronor per år. En analys visar att hälften av kalkningarna kan avslutas.
Sedan den storskaliga kalkningen påbörjades på 1980-talet har det sura nedfallet minskat med 90 procent. Samtidigt har kalkningen minskat, men inte i samma takt som det sura nedfallet har avtagit. Det beror delvis på att det har saknats underlag för att bedöma om sjöarna och vattendragen skulle vara försurade om man slutade kalka.
De kalkningsinsatser som hittills har genomförts i Sverige har gjort stor nytta för miljön. De har motverkat den mänskligt orsakade försurningens negativa effekter och har haft stor betydelse för den biologiska mångfalden och fritidsfisket. Kalkningen har hjälpt arter som är känsliga för försurning, till exempel flodpärlmussla och flodkräfta.
I takt med att det sura nedfallet har minskat och vattendragen börjat återhämta sig, behöver kalkningsinsatserna ses över, så att inte onödig kalkning sker. Målet är att vi bara ska ha naturligt försurade vatten i Sverige.
För att kunna göra en bedömning av var kalkningen kan upphöra har SLU på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten och i samarbete med länsstyrelserna genomfört en undersökning av vattenkemin i 1 469 kalkade vattendrag. Dessutom har 1 101 okalkade referensvattendrag provtagits.
Resultaten visar att försurningen kvarstår i hälften av vattendragen där de flesta ligger i sydvästra delen av Sverige. Detta bekräftar resultat från tidigare undersökningar i kalkade sjöar. I övriga landet kan kalkningen minska betydligt.
För enskilda vattendrag är osäkerheten i försurningsklassningen stor. Därför har säkerheten i klassningen uppskattats, så att det går att prioritera vattendrag med säkrast bedömning för när man kan avsluta kalkning.
Trots detta, finns alltid en risk för att bedömningen är felaktig. För att upptäcka detta, behöver man följa upp läget i vattendragen efter avslutad kalkning. Erfarenheter från både Sverige och Norge visar att man har god tid på sig att upptäcka en sådan eventuell felbedömning, eftersom effekterna av tidigare kalkning kvarstår i upp till ett decennium.
Text: Jens Fölster
I Sverige är vissa vatten naturligt försurade. Det beror på att de kringliggande markerna är magra. Dessutom tillförs vattnen naturliga organiska syror som även färgar vattnen bruna.
En del av de vattendrag som kalkas i dag skulle ha varit naturligt sura, om de inte hade kalkats. Miljömålet ”Bara naturlig försurning” lyfter fram att det är den försurning som beror på mänskliga utsläpp av sura ämnen och markanvändning som ska åtgärdas.
Jens Fölster, forskningsledare E-post: jens.folster@slu.se
Telefon: 018-673126
Finns på: institutionen för vatten och miljö, SLU
Fölster, J. Wallman, K. och Moldan , F. (2020). Målvattendragsundersökningen 2010–2016 - Bedömning av surhet och försurning i kalkade vattendrag. Rapport 2020:29 Havs och vattenmyndigheten.
Hindar, A., S. Rognerud och T. E. Eriksen (2013). Kvantifisering av kalkrester og metaller i sedimentet etter flere års kalking av 17 innsjøer. NIVA RAPPORT L.NR. 6526-2013. ISBN 978-82-577-6261-2.
Fölster, J. and S. Valinia (2012). Försurningsläget i Sveriges ytvatten 2010. Komplettering till rapport 2011:24 - Underlag till utvärdering av miljömålet ”Bara naturlig försurning”. Rapport 2012:5, Institutionen för vatten och miljö, SLU.
Fölster, J., F. Moldan and J. Stadmark (2011). Målsjöundersökningen 2007–2008. Naturvårdsverket. Rapport 6412.