Ur SLU:s kunskapsbank

Minskad biologisk mångfald kan orsaka nya sjukdomsutbrott

Senast ändrad: 03 juli 2020
Person i barrskog. Foto.

Hur påverkar utarmning av biologisk mångfald hur sjukdomar sprids mellan djur och människor? En ny metastudie om den så kallade utspädningseffekten visar att det finns ett samband mellan minskad biodiversitet och större smittspridning. Men de flesta studier har gjorts i Nordamerika, och i andra världsdelar som exempelvis Asien har mindre forskning gjorts.

Borrelios, TBE, sorkfeber och nilfeber är alla exempel på sjukdomar som sprids mellan djur och människa. Aktuell forskning visar på att zoonotiska sjukdomar ökar i omfattning globalt. Orsakerna är säkert flera men tänkbara förklaringar är att kontaktzonerna mellan djur och människor blir mer omfattande i takt med vår snabba befolkningstillväxt, samtidigt som våra levnadsvanor leder till miljöförstöring som degraderar ekosystemen och gör dem mindre komplexa.

I enklare ekologiska system lever färre och mer anpassningsbara arter (det vill säga den biologiska mångfalden minskar jämfört med ursprungstillståndet). De anpassningsbara arterna som klarar sig i det förändrade ekosystemet sprider sjukdomar till oss människor och det finns bevis som talar för att de ofta är de bästa värddjuren.

Utspädningseffektens påverkan

Sambandet mellan minskad biologisk mångfald och ökad spridning av zoonotiska sjukdomar föreslogs i början av 2000-talet, och kallas för utspädningseffekten (på engelska dilution effect). Några av de tidiga studierna gjordes på borrelios i östra delarna av USA, en välspridd sjukdom i stora delar av landet. Det var till en början en kontroversiell fråga men i takt med att nya studier för flera olika sjukdomar publicerats har många forskare nu börjat acceptera ett generellt samband, åtminstone på lokal nivå.

Utspädningseffekten kan fungera på olika sätt, men gemensamt är att det är positivt med många arter i ett ekosystem – då dämpas smittspridningen. Enkelt förklarat kan en plötslig miljöförändring slå ut arter som konkurrerar med den art som bär på exempelvis ett skadligt virus, det vill säga värdarten. Det sker då fler kontakter mellan olika individer i värdartens population. Det i sin tur leder till att viruset får större spridning i värdartens population, både över tid ifall artförlusten fortgår, och geografiskt i landskapet. Miljöförändringen leder i ett sådant scenario till en ökad risk för oss människor att bli sjuka.

Generellt samband

Jag har tillsammans med kollegor på Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå och forskare på Cary Institute of Ecosystem Studies i USA gjort en litteraturgenomgång och påföljande meta-analys av studier där det testas om minskad biologisk mångfald generellt leder till större smittspridning. Vi ville förstå om det här enbart är ett lokalt fenomen eller om sambandet även finns på större geografiska nivåer och om det skiljer sig beroende på latitud eller geografisk region i världen.

Våra resultat pekar mot ett generellt samband oavsett geografisk nivå och latitud men att sambandet är som starkast i den tempererade regionen i jämförelse med tropiska och subtropiska regioner. Det finns en viss osäkerhet på de största nivåerna, kontinental och global nivå, och det är viktigt med fler studier för att verkligen ta reda på hur det förhåller sig. Vi ser också ett behov att utveckla forskningsområdet geografiskt eftersom huvuddelen av studierna är gjorda i de tempererade delarna av Nordamerika. Flera ur hälsosynpunkt viktiga patogener (smittämnen), ofta med ursprung i andra världsdelar, är inte representerade i analysen (exempelvis ingen typ av coronavirus eller ebolaviruset).

På senare tid har begreppet planetary health (eller på svenska planetens hälsa) lanserats och handlar om kopplingen mellan mänsklig hälsa och ekosystemets hälsa. Det finns en etablerad tanke i samhället om att naturliga ekosystem med många arter utgör en fara för oss människor, och det är sant att många patogener som potentiellt är skadliga för oss människor cirkulerar i vilda djur. Bevisen blir dock fler och fler för att det är när vi människor påverkar den naturliga miljön som risken ökar för att nya djurspridda sjukdomar ska ta steget över till människan. Det här är sannolikt en effekt dels av en ökning eller förändring av kontaktzonen mellan djur och människa, och även ökad spridning av patogener i de vilda värddjurens populationer (som kan bero på minskad mångfald och utspädningseffekten beskriven ovan).

Utbyggd övervakning

Att studera patogeners spridning bland vilda djur är givetvis svårt men för att förbättra riskbedömningarna för nya utbrott av djurspridda sjukdomar från djur till människa skulle jag föreslå en utbyggd övervakning av patogener i vilda djurpopulationer. Det kan vara nog så viktigt att utöka provtagningen efter farliga virus, bakterier och andra sjukdomsalstrare i vilda djur, som att föra bra statistik över spridningen bland människor. Syftet är att få bättre kunskap om hela systemet som kan leda till konkreta råd och att förebyggande åtgärder vidtas.

Text: Magnus Magnusson, postdoktor på institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU i Umeå

Artikel ur Biodiverse nr 2 2020 (sida 18).

Fakta:

ORDLISTA

Utspädningseffekten (på engelska dilution effect): Hypotes som förutsäger att hög biologisk mångfald ofta minskar spridning av sjukdomar genom olika mekanismer.

Meta-analys: Studie av vetenskapliga publikationer i syfte att dra slutsatser och statistiskt väga samman resultaten från många orginalstudier.

Zoonotisk sjukdom eller zoonos: Sjukdom som sprids mellan människor och djur.

Patogen: Används i detta sammanhang för mikroorganismer som orsakar sjukdomar (exempelvis bakterier eller virus).

Planetens hälsa: Hälsan hos den mänskliga civilisationen och statusen av de naturliga systemen som den beror av.

Sidansvarig: annika.m.borg@slu.se