Optimerar betet för djur och naturvård

En mängd värdefulla ängs- och betesmarker skulle växa igen om de inte längre betades. Jordbruksverket har visat att en fjärdedel av dessa marker inte var anslutna till miljöersättning för lämplig skötsel, vilket innebär en större risk för att hävden är otillräcklig. Enligt rapporten verkade det råda brist på betesdjur i södra Sverige, medan det fanns tillräckligt med betesdjur i norr i relation till den tillgängliga arealen.

Sedan år 2006 följer SLU hur växter, fjärilar och humlor förändras i ett stickprov ur den rikstäckande Ängs- och betesmarksinventeringen. Under fem av åren räknade vi dessutom alla nötkreatur, får, hästar och getter vi såg. Tanken var att vi skulle kunna uppskatta hur många betesdjur som finns och hur många som behövs för att bevara naturvärdena.

Hur mycket och hur bra foder ger betena?

Betets fodervärde och tillväxt beror inte bara på markförhållanden och beskuggning, utan också på om gräset är spätt och bladrikt eller om det har fått växa ostört och gått i ax, och därmed blivit "förvuxet" och mindre bladrikt, vilket ger ett kraftigt försämrat fodervärde. Betestillväxten varierar också under säsongen beroende på nederbörd och temperatur.

Vi har nu mätt betestillväxt och foderkvalitet i olika typer av ängs- och betesmarker, och jämfört våra resultat med studier från 1960- och 1970-talen. Enligt våra mätningar ger ytor med torr vegetation 1800 kg torrsubstans bete per hektar (ts/ha) under en säsong, medan friska ytor ger ca 3000 kg ts/ha. Fuktiga och näringsrika ytor beräknas ge lika mycket som ogödslade äldre betesvallar, ca 4000–4500 kg ts/ha.

Allra lägst var produktionen i de kraftigt skuggpåverkade delarna av beteshagarna. Dessa nya mätningar visar på en nästan dubbelt så hög produktion som i studierna från 1960- och 1970-talen. Det är oklart vad detta beror på, så utökade studier skulle ge säkrare siffror på produktionen i olika typer av vegetation i olika delar av landet.

Kor. Foto: Eva Spörndly, SLU

Betestryck och naturvård

Forskare från Linköpings universitet och SLU har med hjälp av data från de ca 700 inventerade naturbetesmarkerna, visat att fjärilar och humlor gynnas av en rikedom av insektspollinerade blommor och en måttligt hög gräsvegetation. Det innebär att betestrycket inte bör vara så starkt att växterna inte kan blomma, men inte heller så svagt att gräset blir förvuxet. Ett betestryck som varierar över säsongen och i olika delar av hagen kan också vara gynnsamt.

Centrum för biologisk mångfald beskrev år 2010 hur mängden blommor, blomställningar och frukter kan ge en fingervisning om hur många djur man bör ha på olika marker. På torr mark kan man troligen tillåta ett kortare uppehåll i hävden utan att naturvärdena hotas, medan man i fuktig mark måste se till att gräset inte förväxer eller att det bildas ett tjockt förnaskikt.

Modell för betestryck

För att underlätta betesdriften utvecklar vi nu en modell för beräkning av det lämpliga betestrycket i en hage. I cirka 50 av de inventerade hagarna har vi analyserat växtligheten med hjälp av infraröda flygbilder. Med hjälp av dessa bilder, mätningarna av betenas tillväxt och foderkvalitet samt djurinventeringarna har vi kunnat beräkna betestrycket i olika hagar. Modellen behöver dock förfinas för att kunna anpassas bättre till olika markslag.

Många marker utan djur

Ett av syftena med djurinventeringen var att ta reda på hur ofta markerna betades och av vilka djurslag. Hur stor andel av hagarna som betades av nötkreatur, hästar och får framgår av tabell 1.

TABELL 1. Djurslag som betar i naturbetesmarker. Andel av hagarna och andelen av arealen som betas av olika djurslag samt varje djurslags andel av det totala antalet betande djur. Data baserat på totalt 701 inventeringar i 219 hagar (Spörndly & Glimskär 2018). Cirka hälften av nötkreaturen var av mjölkras medan resten var av köttras eller av köttraskorsning.

I 40 procent av hagarna såg vi inte några betesdjur alls vid någon av de 3–4 inventeringar som gjordes per säsong vilket är oroande.

Modellberäkningar för hagar där det fanns djur visade att det faktiska betestrycket i genomsnitt låg mycket nära det förväntade, det vill säga att djurens behov av energi täcktes av det som hagarna gav. Det visar att vår modell gav realistiska värden av lämpligt betestryck. Variationen mellan hagar var dock mycket stor, vilket visar att betestrycket ofta är för starkt eller för svagt i enskilda fall.

Text: Anders Glimskär, Eva Spörndly och David Stephansson (Red.)