Energipriserna har stuckit i höjden det senaste halvåret. För en tid sedan utlovades ekonomisk kompensation till villaägare och när detta skrivs har även visst stöd utlovats till lantbruket för dess ökade kostnader för el, bränsle, gödning och foder. Växtodlare kan till viss del räkna med att få tillbaka den ökade insatsen i högre avräkningspriser. Den största utmaningen finns på djursidan, eftersom priserna på produkterna därifrån inte lika snabbt följer ökade kostnader.
Att mänskligheten hittills använt så stor andel ”fulenergi”, såsom fossil kol och olja, är inte en slump. Den är i ett kortsiktigt perspektiv billig. Energipriset är en fråga om tillgång och efterfrågan. När vi väljer bort vissa energislag uppstår brist och priset stiger. Det är självklart att en övergång till förnyelsebar energi kommer att kosta – en kostnad vi måste ta för att jordklotet ska vara beboeligt i framtiden.
Medierna trummar på ena sidan ut budskap om att något måste göras för att stoppa klimatförändringarna – för att på nästa sida göra inbjudande reportage om spännande resmål, vårens klädkollektioner och pigga bilmodeller. Varför har vi en norm som uppmuntrar energislukande konsumtion? Varför säger vi ”åka på semester” när ordet semester betyder ledighet? Vilken är nästa resetrend – rymdturism för alla? Varför vinner, under måndagens fika, den kollega mest beundran som under helgen har tillryggalagt flest mil till fritidshus, jakt, shopping eller fotbollsmatch? Varför skickar transportföretagen ut påminnelser för paketuthämtning redan dagen efter att paketet ankommit till orten och hotar med att skicka tillbaka det om man inte flänger in till staden och hämtar det på stört?
Lantbruket kan och vill bidra till en omställning. Att bli småskalig energiproducent är emellertid inte utan utmaningar. Motståndet mot skogsbruk ökar, regelverket kring biogas är krångligt och fördyrande, kabeltjocklekar är begränsande för leverans av solenergi, småskalig vattenkraft möter myndighetsmässigt motstånd och det finns ersättningsmässiga begränsningar som gör att det inte lönar sig för ett lantbruk eller annan småskalig producent att leverera mer el än hen själv konsumerar.
Vi måste alla bidra till energiomställningen. Det kommer att kosta, och det måste få kosta. Det går inte att skyffla över kostnaden på våra djurbönder och låta gemene man leva vidare precis som förr. För en hållbar framtid behöver en större andel av lönen användas till livsmedel medan annat får stå tillbaka.
Kallbad verkar nu ha en högre hip-faktor än utomhusbadtunnor som hålls eluppvärmda vintern igenom under skrangliga frigolitlock. Låt oss fortsätta normera vårt leverne i den riktningen så att det finns energi över till rimliga priser till den sektor som tillgodoser vårt basala behov av mat.