Ur SLU:s kunskapsbank

Få mårdhundar hittills i Sverige

Senast ändrad: 16 juni 2016
Mardhund280x200.jpg

Mårdhunden är en främmande art för Europa som visat sig orsaka stor ekologisk skada i de länder där den etablerat sig. I Sverige har mårdhunden bara förekommit sporadiskt men de senaste åren har antalet observationer ökat markant. Denna ökning är en effekt av det senaste decenniets milda vintrar.

Arten mårdhund (Nyctereutes procyonoides) är en halvakvatisk räv som ursprungligen kommer från Asien. Den introducerades storskaligt som pälsvilt till de västra delarna av före detta Sovjetunionen mellan åren 1929-1955. Sedan dess har mårdhunden spridits västerut och är idag fast etablerad i Finland, baltstaterna, Polen, Tyskland, Rumänien, Bulgarien, Ungern och den europeiska delen av Ryssland. Det är främst från Finland som mårdhunden nu riskerar att sprida sig till Sverige och även Norge.

P-A Åhlén vid institutionen för vilt fisk och miljö har sammanställt befintlig kunskap om mårdhundens förekomst och möjliga införselvägar till Sverige. Enligt P-A Åhlén har observationerna av mårdhund i Sverige ökat starkt de senaste åren.

– Ökningen beror troligen på de senaste årens milda vintrar som inneburit att populationerna i de angränsande finska områdena har fått höjd överlevnad och fortplantning, säger P-A Åhlen.

De milda vintrarna har enligt P-A Åhlen lett till ökad invandring till Sverige och att fortplantning och överlevnad även ökat här.

– Annars är det är framför allt i södra och mellersta Finland som mårdhunden trivs eftersom klimatet är för kargt längre norrut, säger P-A Åhlén.

Mårdhundsstammen är stor i Finland. Under 2000-talet har man där skjutit omkring 130 000 mårdhundar per år. Mårdhundens spridningsvägar från Finland till Sverige är framför allt via Torneå till Haparanda och från Vasa över till Holmön och Västerbottens fastland.

De svenska fynden av mårdhund som kunnat dokumenteras mellan år 2005-2007 är att ett 20-tal mårdhundar avlivats i Norrbotten och 4 stycken i Västerbotten. Under 2008 har ett flertal nya fynd av arten gjorts i Norrbotten.

– Några enstaka mårdhundar i Norr- och Västerbotten orsakar inte så stora problem. Men om mårdhunden skulle ta sig ner till Mälardalen och längre söderut är det troligt att stammen skulle växa sig starkare än i södra Finland. Detta skulle innebära långtgående negativa ekologiska konsekvenser och risk för spridning av för landet nya sjukdomar som rabies, säger P-A Åhlen.

Fakta:
Om mårdhundens biologi

Mårdhunden lever i par och håller samman i familjen med ett hemområde på mellan 3-8 kvadratkilometer. De är duktiga simmare och håller helst till i närheten av våtmarker, gärna med tät vegetation. Mårdhunden tycks i Norden trivas bättre ju längre växtperioden är. Mårdhunden har vintersömn. Idet kan vara i bäverhyddor, rävlyor och ihåliga trädstammar, men speciellt nyttjar den grävlingsgryt.

Mårdhunden är utpräglat nattaktiv och är relativt skygg. Den trycker i stället för att fly när den störs. Det bidrar till att mårdhunden är lätt att missa även om den skulle finnas i ett område. Mårdhunden är omnivor och äter i stort sett allt den kommer över, t.ex. små däggdjur, kadaver, fåglar, ägg, fisk, amfibier, mask, insekter och olika typer av växtplantmaterial.

De har en hög fortplantnings- och spridningspotential och kan få upp till 6 20 ungar i en kull men i genomsnitt runt 8-10. Ungarna lämnar uppväxtområdet redan första hösten. Deras livslängd är 3-4 år.


Kontaktinformation
Sidansvarig: fomaredaktion@slu.se