Sötvattenslaboratoriets historia

Senast ändrad: 28 juli 2016
Solab600.jpg

Sötvattenslaboratoriet vid Drottningholm byggdes 1932 och kom att bli ett centrum i Sverige för forskning om fisk i sötvatten. Idag är Sötvattenslaboratoriet en del av institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kontinuerliga fiskeribioloigska undersökningar i inlands- och kustvatten har utförts sedan mitten av 1800-talet, påskyndade av den försörjningskris som då var akut. Detta ledde till inrättandet av fiskeriintendenttjänster och till hårda restriktioner beträffande redskapsanvändning. Detta uppskattades inte av den fiskande befolkningen och myndigheternas agerande utgjorde en del av grunden till Strindbergs bild av dåtidens övermänniska i boken "I havsbandet".

Efter många riksdagsdiskussioner inrättades så småningom försöksanstalter för fiskodling i först Finspång och sedan i Aneboda. Den senare utgjorde kärnan i "Södra Sveriges Fiskeriförening" och blev även en utbildningsanstalt för statens fiskeritjänstemän. Genom limnologins grundare Einar Naumann - verksam vid Aneboda - kom anläggningen genom Lunds Universitets limnologiska institution att bli en grundpelare för uppbyggnaden av limnologin som en internationell vetenskap. I början på seklet inrättades även stationer i Kälarne (1922) och i Älvkarleby (1915).

Den första nationella satsningen

I en utredning 1917 föreslogs inrättandet av en nationell Undersöknings- och Försöksanstalt för sötvattensfisket med ett huvudkontor och laboratorium i en stadsvåning i Stockholm och en odling i Kälarne. Även Aneboda var då på tal. År 1928 föreslogs ett förverkligande av utredningen, som gick ut på remiss.

Wallenberg träder fram

Även under denna tid var försörjningssituationen i landet svår och K. A. Wallenberg - dåtidens ledande bankman - agerade kraftfullt för att genom egna donationer till universitet och myndigheter bygga upp forskningsinstitutioner för att bl.a. förbättra den svenska försörjningssituationen. Under remisstiden erbjöd han jordbruksdepartementet att Knut och Alice Wallenbergs stiftelse skulle upprätta "ett fullt tidsenligt centrallaboratorium för insjöfisket, ävensom eventuellt inköpa Kälarnes fiskodlingsanstalt". Lantbruksstyrelsen hemställde om "tacksamt mottagande av donationen".

Anstaltens uppförande

Efter en proposition i riksdagen 1930 beslöts att uppföra den föreslagna anstalten på Drottningholms kungsgårds mark på Lovön (nuvarande Ekerö Kommun) efter att hovet haft invändningar mot en tänkt plats på Kärsön omedelbart öster om slottet. Byggnaderna (huvudbyggnad och 2 bostadslägenheter) ritades naturligtvis av slottsarkitekten Grut och anläggningen kom dessutom att inbegripa vetenskaplig utrustning samt omliggande mark med dammar och fiskerätt i Mälaren.

Den totala kostnaden uppgick till 315 000 kronor. Anläggningen var modern för sin tid och innehöll rum och utrustning för såväl kemiska analyser, bakteriologi, vägning, fotografering och stora rum med akvarier och kläckningskärl samt naturligtvis ett bibliotek. Anläggningen hade redan då en egen vattenanläggning med tappställen över hela huset för såväl renat som orenat Mälarvatten.

Laboratoriets utveckling

Sötvattenslaboratoriet, som anstalten kommit att kallas efter att 1948 ha blivit en del av den då instiftade Fiskeristyrelsen (sedermera Fiskeriverket), blev en centralpunkt för den vidare utvecklingen av forskning rörande fisk och fiskrelaterade vattenproblem i Sverige. Mycket berodde detta på de få och vetenskapligt mycket framstående chefer som laboratoriet haft (Gunnar Alm, Sven Runnström och Gunnar Svärdson), och som starkt präglat laboratoriets verksamhet.

Under hela perioden har grundläggande problem som fiskars invandring och utbredning, konkurrens, predation och genetik varit ledande forskningsområden tillämpade på fiskevård rörande arter som gädda, abborre, ål, sikar, öring, röding och kräftor. I dagens historiska perspektiv förefaller laboratoriets största insatser varit knutna till inomartskonkurrens hos fiskarter, vattenregleringsproblematiken i fjällen (även introduktionen av Mysis relicta), introduktionen av signalkräfta och artbildningsfrågor rörande sik och röding. Inom dessa områden har laboratoriet varit internationellt ledande.

Genom särskilda uppdrag rörande vandringsfisk och genom den så kallade Vatteninspektionen vid laboratoriet kom detta också att bli fröet till den omfattande märkningen av lax i Östersjön (Laxforskningsinstitutet i Älvkarleby) respektive dagens Naturvårdsverk.

Den första juli 2011 avvecklades Fiskeriverket. Sötvattenslaboratoriet  fortsätter nu sin gärning och utveckling under SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.


Kontaktinformation
Sidansvarig: anders.i.jonsson@slu.se